Jag tycker om att köra fort. Men risken att åka fast, få böter och bli av med körkortet gör att jag försöker låta bli.
Poliser tycker också om att köra fort. Men för polisen gäller andra regler. Eller inga regler. Poliser riskerar aldrig att åka fast.
Kanske ska de bara till McDonalds när de buskör på Sveavägen. Kanske ska de bara till eftermiddagsfikat på stationen när de slår på blåljuset och kör mot rött i korsningen.
Eller sätter de sina egna och andras liv på spel för att de tappar alla proportioner när de fått larm om en snattare?
Ingen vet. Ingen har kollen. Polisen i bilen bestämmer själv när det är ”utryckning” och alla trafikregler sätts åt sidan och sunt förnuft kopplas bort.
Då går det hur fort som helst.
Och när det är utryckning på riktigt, när det är allvar, skarpt läge med mord eller rån, har förarna ofta så mycket adrenalin i kroppen att de kör med grovmotorik istället för med finmotorik. De tar fel beslut och underskattar riskerna. De får tunnelseende och har tankarna på vad som ska möta dem på brottsplatsen istället för på vägen.
Varje gång en polis skjuter med tjänstevapnet blir det en utredning: Var skotten nödvändiga?
Men buskörning och krockar utreds aldrig. Ingen har koll, ingen har forskat, ingen har brytt sig.
Måste man jaga snattare mitt i trafiken med blåljus och sirener? Måste man köra i hundra i bussfilen när trafiken brevid står nästan still?
Eller är ”utryckningarna” bara en del i machokulturen inom polisen?
Jo, jag är rädd för det.