Min hyr-Golf är en etanolbil.
– Är det etanol i den, frågade jag biluthyraren.

– Inte en aning. Det beror på vad förra kunden tankade i den. Men den har motorvärmaren i, annars startar den inte. Om det nu är etanol i tanken.

Shell-macken i Pajala där jag alltid stannar och tankar och snackar en stund har inte etanol. Och hoppas på att få dispens. Annars går det drygt en halv miljon i investeringar. Och det bär sig inte. Och fortfarande finnns ju inga etanolbilar på trakten, utom några enstaka hyrbilar med miljöprofil.

I Korpolombolo, nära fem mil söder ut, dit jag inte ska, har de miljöbränsle. Men inte till etanolbilar. Bara till gengasbilar.
Och det finns det ju inte heller några.
Men då säljs veden som brasved.

Jo då, duktiga OK i Pajala har etanol. Men jag vill inte ha någon.
Och sen när jag tankar i Ivalo är ju etanol något som enbart säljs på Alko. Koskenkorva är mest populärt.

Sen jag skrev min krönika i Biltidningen har det hänt mycket.
Skojaren Per Carstedt, som kläddes av så elegant i SVTs Dokument inifrån lägger av.

Han slutar som VD, Sekab drar ner på forskningen kring ”andra generationens etanol” (ni minns, svensk skogsråvara) och Sekab lägger ner i Polen och Tanzania.

Vad säger Per Carstedts kompis Maud Olofsson nu? Och vad gör Peter Eriksson i Kalix?
Tvingar fler mackar att lägga ner?
Eller förstår de att etanolen var en extremt kort och kostsam parantes?
För svenskarna, för privata mackägare i glesbygden  och för bilindustrin.