Det ska sägas på en gång: Den här historien har en enda källa. Den är inte kollad. Och kan vara fel. Men – tyvärr – jag tror att den är skrämmande korrekt.

I fredags förmiddag ringer Saab-chefen Jan Åke Jonsson till Näringsdepartementet och frågar om Maud Olofsson eller Jöran Hägglund är på väg till GMs styrelsemöte i Detroit.

– Äh, humm, nej. Hur menar du? Varför skulle vi åka till Detroit?

För att försöka påverka General Motors att inte sätta Saab i konkurs, förstås. Säger en aningen irriterad Jan Åke Jonsson.

– Jasså. Du menar så? Hmm, åka dit och påverka? Nej. Nej, det är inget som ingår i våra planer för helgen och nästa vecka. Nej.

Men kanske Fredrik Reinfeldt har planerat att ringa (GM-chefen) Fritz Henderson, och prata en kvart med honom??? Frågar en nu allt mer resignerad Jan Åke Jonsson.

– Reinfeldt? Ringa! Nej det tror jag definitivt inte.

Jag åker i alla fall. Och försöker göra det jag kan för att rädda Saab, avslutar Jan Åke Jonsson samtalet. Och Västsverige. Och Sverige som industriland, muttrar han för sig själv när han lagt på luren.

Men Jan Åke Jonsson är unik på att sätta igång processer och att entusiasmera i dåliga tider. Maud stannade hemma, men kommenderade Jöran Hägglund och ett par kolleger att packa väskorna.

Väl använda skattepengar, skulle jag tro.