”Staten ska inte äga bilfabriker”, skriver många som kommenterat mina artiklar om Saab. Och det är ju just det Maud Olofson brukar säga. ”Staten ska inte äga bilfabriker”.

Men det finns flera exempel på att stater faktiskt kan lyfta biltillverkare till stora framgångar.

Franska Renault är ett exempel. Företaget har brottats med stora problem i flera omgångar under åren. Utan statens stora ägarintresse hade en privat ägare sannolikt lagt ner. Men franska staten värnade om jobben. Andra, privatägda, franska bilmärken som försvunnit i modern tid är Simca, Talbot och Panhard.

Nu är Renault världsledande när det gäller elbilutveckling och har det överlägset mest ambitiösa programmet för elbilar de närmaste åren. Renault är numera också majoritetsägare i Nissan och storägare i Volvo lastvagnar.

En annan tillverkare med stor statlig ägarandel är tyska Volkswagen som var nere för räkning för 30 år sedan. Nu hör Volkswagen till världens absolut största tillverkare, kanske större än Toyota om ett par år. Företaget äger Scania och har just köpt Porsche.

Även VW jobbar ambitiöst med snåla motorer.

Både Renault och VW hade kunnat vara utraderade sedan länge utan statilgt ägande.

Och det senaste exemplet är ju General Motors som förra året gjorde en förlust på nära 300 miljarder kronor. GM var nära konkurs, men staten tog över skulderna mot 60 procent ägarandel. Varför? För att rädda jobben och kompetensen! Och – i förlängningen – statens finanser!

Jag blir till och med uthängd på Dagens Nyheters ledarsida i dag för att jag lägger en del av skulden för Saabs nerläggning på regeringen. Finns det ingen här i landet som vet hur världen utanför Sverige fungerar?

Maud Olofsson sa i TV-nyheterna i fredags att ”vi jobbar med ett europeiskt perspektiv.” Men sluta med det då! Varken Angela Merkel eller Nicolas Sarkozy har Europas bästa – och framförallt inte Sveriges bästa – på agendan när det krisar. Då ser de till sitt eget hus. Och det gör de bra!