Aftonbladet censurerar text om konfiskerad Hyundai
avAftonbladet är tidningen med lågt i tak. Så fort en redaktör misstänker att en text inte är fullt sanningsenlig stoppas den. Redaktör Jonas Bladh frågade mig om texten om nya Hyundai iX20 verkligen är sann. Och jag som inte kan ljuga sa som det är: Nej.
Under förnedrande former tvingades jag att skriva en ny text.
Men Bloggen har redaktör Bladh inget att göra med (tror jag). Så här kommer den censurerade texten. Sann eller osann. Välj själv.
Den som vill veta hur det var med nya iX20, egentligen, får köpa Biltidningen i kiosken. Den ligger där i dag.
Hyundai iX20 är tvilling med Kia Venga, och kanske den bästa bilen hittills från den koreanska jättekoncernen. Anonym, utan känsla någonstans, men bra. En bil att leva länge med.
Fast vår testbil blir kortlivad. Den konfiskeras redan andra dagen, vid den kroatiska gränsen.
Vi lämnar flygplatsen i Dubrovnik med kollegan Gunnar bakom ratten. Han styr söderut mot Montenegro, men inte över gränsen. Hyundais servicekillar på flygplatsen säger att kriget visserligen är slut, men att förhållandet till montenegrinerna inte är det bästa.
– Kör inte dit, det kan bli problem.
Så Gunnar vänder norr ut igen vid gränsposteringen, men svänger snart av upp i bergen. Vägen blir smalare, och asfalten sämre. Nu märks det att Hyundai som vanligt varken prioriterat fjädringskomfort eller låg ljudnivå. Och det slår upp imma på vindrutan, märkligt. Men den lilla dieseln, som gör bilen miljöklassad i Sverige, jobbar fint och kämpar utan protester trots rejäla stigningar.
Byarna ser slitna ut. Trots nyrikehusen med dyra bilar. Men den gamla genuina bebyggelsen är förfallen. Och en massa bråte ligger överallt. Skrotbilar, tomfat, massakrerade stålrörsmöbler och böjda cyklar. Även utanför de flottaste tomterna. Och en soptipp i varje ravin.
Utanför ett hus i byn Trebinja står en mattröd Renault 4, Skrytbilen som regerade i Sverige under 1960- och 70 talen. Kan Hyundai iX20 ta över den rollen? Tja, det är inte omöjligt. Utan den speciella charmen, utan paraplykryckan att växla med, men lika rymlig och praktisk och säkert ännu mer långlivad.
Ivo, som måste ha varit pensionär redan när hans R4 var ny, och som förutom kroatiskan bara talar ett par ord italienska, förklarar att han ska ha kvar sin Renault tills en av dem dör. Osäkert vilken. Och att vår Hyundai visserligen ser fin ut, men hur ska han ha råd?
Vi lämnar byn och fortsätter genom bergskedjan norr ut, kommer upp på kustvägen igen och passerar Dubrovnik. Ett par osannolikt stora lyxkryssare ligger i hamnen. Vi kör vidare till vårt hotell som är i samma lyxkryssarklass.
Nästa dag väljer vi en bil med bensinmotor och fortsätter norr ut. Jag svänger av från huvudvägen vid Slano och så fort vi lämnar kusten är vi tillbaka bland byarna som gud övergav när Josip Broz Tito dog.
Vi svänger av mot nordöst en gång och en gång till och plötsligt, strax efter byn Cepikuce är vi vid en gränskontroll igen. Den ser obemannad ut, eller? Men bommen är öppen. Och vi är väl i Europa? Vi kör.
Är vi på väg mot Montenegro igen? Gunnar ser nervös ut. Han föreslår att vi vänder, ja det gör han ett par gånger innan vi kommer till en ny by och en ny gränskontroll. Vi är tydligen i Bosnien-Herzegovina och nu är bommen nerfälld.
– Vilka är ni? Ni har ingen rätt att passera här. De har larmat från den kroatiska sidan. Den här passagen är bara till för gränsgångare, personer som bor på ena sidan gränsen men jobbar på andra. Vänd genast tillbaka.
Och när vi kommer tillbaka är det fullt liv vid den kroatiska gränsposteringen. Vid de fällda bommarna står ett helt koppel beväpnade gränspoliser.
– Är ni tjecker? Jaså svenskar. Ni har i varje fall inget här uppe att göra. Och hur kom ni på idén att köra rätt genom gränskontrollen?
Vaktchefen heter Zlatko. Han beordrar oss in i vaktkuren och håller ett kort förhör. När jag tar upp passet följer det med två 500-kronorssedlar.
– De är svenska och värda 50 euro, styck, säger jag när han bläddrar vidare i passet och han svarar på perfekt engelska:
– Hur ska jag kunna veta det?
Tja, lita på mig, till exempel, föreslår jag i lättsam ton, men tystas omedelbart ner.
Utanför fönstret söker hans kolleger genom bilen, men jag får en känsla av att de är mer intresserade av bilen än eventuellt innehåll.
Två av gränspoliserna, minst en och åttio långa båda två, kliver in i bilen och sätter sig i baksätet. Jag ser att en måttar ovanför sitt rakade huvud och framför benen. De verkar nöjda med utrymmet.
En annan sätter sig bakom ratten och upptäcker att den kan justeras i både längs- och höjdled. En fjärde pillrar med stereon, originalstereo numera och ostjälbar, plötsligt dånar Dancing Queen i kroatisk översättning ur högtalarna.
Zlatko tittar ut samtidigt som han ber om min mobiltelefon.
– Jag ringer min bror, han jobbar på betongfabriken i Eskilstuna.
Hälsningsfraserna och sedlarna är avklarade på mindre än en minut, Zlatko nickar åt mig, sen diskuteras familjeangelägenheter, verkar det. Schibstedt betalar.
Fem minuter senare är vi på väg tillbaka mot Dubrovnik och flyget hem.
Men vi är sena. De andra är redan samlade för lunch. Pr-kvinnan Ann Sundfeldt på Hyundai ringer. Var är ni? Alla andra är redan här.
Jag berättar om Zlatko och om 500-lapparna och säger att vi är på väg. I taxi. Vi är på flygplatsen om två timmar.
Ja, taxi. För med två 500-kronorssedlar slapp vi själva iväg från gränsen, men bilen konfiskerades.
Jo, den kan nog bli succé, nya Hyundai iX20. Både i Kroatien och i Sverige. Men Renault 4 slår den inte. Det är både Ivo, Zlatko och jag överens om. Hur det är med Gunnar vet jag inte.