Trafiken ut ur och genom Stockholm står still.

Det är fredag eftermiddag, och då är det alltid kaos, även om alla försöker göra rätt. För att infrastrukturen inte räcker till. De som påstår att Stockholm klarar sig utan den planerade Västra förbifarten är i bästa fall okunniga, eller så har de en dold agenda – de tycker inte om bilar. Troligen för att de bor i Stockholm innerstad och inte ens har en bil.

Men nu står trafiken helt still. Och den kommer att stå still eller snigla sig fram på smågator ända till kvällen. Med mångmiljonkostnader för privatpersoner, företag, samhället – och miljön. Plus all stress och frustration.

Anledningen – en lastbil körde för fort i en skarp kurva. Den fick sladd och välte. Och så var det stopp. 

I onsdags körde jag Söderleden söderut. Tolv i två på eftermiddagen svängde jag av för att köra ner mot Söder Mälarstrand. Två minuter efter mig kommer en lastbil. Föraren uppmärksammar inte varningsblinket att hans bil är högre än 3,20 meter och alltså för hög för tunneln, som för övrigt dessutom svänger så tvärt att hans långa ekipage troligen ändå inte skulle klara sig fram.Sen uppmärksammar föraren inte heller att släpet dånar in i den tunga järnbalken som är en sista varning före totalstoppet.

Jag vet inte vad han sysslade med. Inte körde han bil i alla fall. Lyssnade på radion? Pysslade med telefon? Eller vad vet jag. Men körde bil gjorde han inte. Det var totalkaos i Stockholmstrafiken ända till kvällen.

Förra veckan välte en bil lastad med jord på E18 utåt Bålsta. Bilen la sig rätt över motorvägen som fick stängas av ett par timmar.

På vintern blockerar lastbilarna det svenska vägnätet om och om igen, i söder och i norr, överallt. För att åkarna inte bryr sig om att sätta på vinterdäck.

Vad är det som händer? Vad är det för fel på lastbilsförarna och på åkerierna? För ingen kan väl påstå att det som sker är normalt?En total nonchalans, en slapphet och en hänsynslöshet mot allt och alla runt omkring, skulle jag säga.

Förra veckan, en bagatell i sammanhanget, men ändå symptomatiskt. Jag kör norrut från tidningen i City och hem till Norrtälje med en sprillans ny testbil värd en bra bit över 300 000 kronor. Ett par mil före Norrtälje kommer jag ikapp en lastbil med sand på två flak. Och sanden står som en kvast efter lastbilen.

Det smattrar till och min huv, båda flyglarna, kofångaren och rutan är blästrade med massor av ”stenskott” i olika storlek.

Jag ringer föraren, namn och nummer till åkeriet står på bilsidan.

– Det är lugnt, säger han, det är åkaren själv som kör bilen. Skriv en skadeanmälan och lämna in bilen på lack så tar min försäkring kostnaderna.

Fint, säger jag. Men varför kör du utan kapell?

– Det är trasigt, jag har ett nytt nästa vecka. Då är det lugnt igen.

Men va fan. Ställ undan bilen då, tills kapellet är fixat. För det är inte du som får alla problem med att fylla i blanketter, ordna tid på lacken och bilglasmästaren, vara utan bilen en vecka eller mer, och sen upptäcka att färgen inte stämmer exakt. Och det är jag och alla andra som får högre försäkringspremie för att du inte gör ditt jobb på ett korrekt sätt.

Dra kapellet över gruslasten eller låt bilen stå. Parkera bilen på vintern, eller skaffa riktiga däck. Somna inte på motorvägen (det var väl det som hände i Bålsta). Titta framåt så syns varningsblinken för hög last utan problem och anpassa hastigheten till kurvor och väglag. 

”Utan lastbilen stannar Sverige” är en gammal fin devis. I dag vet vi bättre. För nu är det precis tvärtom: ”Det är lastbilen som stoppar Sverige!”

Vi är många som börjar tröttna på det nu.