När jag vaknade i morse var det dimma. Norrtäljeviken syntes inte alls och lönnarna utanför tomten var som grå skuggor. Jag gissar att det var ungefär likadant för många stockholmare. Dimma.

Men i bilen är allt glömt. Då är det infartstrafik som vanligt. Höga hastigheter. Korta avstånd.

Och så plötsligt är det en förare som inser att han inte ser något. Han kan 1. köra på som ingenting (som alla andra gjort före honom) eller 2. ställa sig på bromsen. Två ungefär lika usla alternativ.

Han bromsar. Och får bilen bakom sig in i bakluckan, och strax ytterligare fem bilar. Pang, pang, pang.

En smärre masskrock i Stockholms infartstrafik, på E18 just är det är vägbyggen och två smala körfält utan vägren att smita förbi på.

Kaoset kostar flera hundra tusen kronor i personskador, jodå det gick ett par ambulanser till Danderyds sjukhus, plåtskador och inte minst – långa köer och förseningar.

Bara för att folk inte kan anpassa hastighet och avstånd till väglag och sikt. Snart kommer första halkan, då om inte förr smäller det igen. För då har alla glömt. Ja, när jag passerade Viggbyholm på E18 ett par timmar efter krocken hade alla redan glömt. Det var samma korta avstånd som vanligt. Samma Täbybor som kom direkt från påfarten och trängde sig framför mig ut i omkörningsfilen, samma budbilar som kom från vänsterfil på Stocksundsbron för att tränga sig ut till höger och ner på Bergshamraavfarten, efter att det blivit heldraget.

Busbil eller budbil? Dimma eller bara dumma? Att köra bil borde inte betraktas som en mänsklig rättighet.