Krockorganisationen Euro Ncap började krocka bilar 1997, samma år som Volvo V70 lanserades. Den krockade Volvon blev en världssensation – för att den INTE fick full pott.

Skadeglädjen bland svenska journalister gick inte att ta miste på. ”Volvo inte säkrast” gick det att läsa i de flesta svenska medier.

Franska Renault däremot, en känd dödsfälla sedan generationer, blev snabbt en fullpottare i organisationens tester. Småbilar och stora, alla fick full poäng. Och både i reklamen och i till synes objektiva biltester korades Renault till ”Världens säkraste bilar”.

Men hur var det. Egentligen? Jag skrev att Renault satsade full kraft på att bli säkrast – i de viktiga testerna. Men hur var det i alla andra fall? Euro Ncap testade på tre olika sätt, verkligheten består av otaliga olika krockar, snett framifrån, snett bakifrån, lite mer snett, ännu mer snett…

När både Euro Ncap och den amerikanska försäkringsorganisationen IIHS testade på ungefär samma sätt, med 40 procents överlappning i frontalkrocken, alltså att bilen möter den andra bilen med 40 procent av fronten, tja, då byggde alla sina bilar för att stämma med krockprovet.

Utom Volvo. som fortsatte att bygga bilar som var säkra på riktigt. Säker i alla typer av krockar. Säker vid påkörning bakifrån, som bara Volvo och Saab brydde sig om. Innan Euro Ncap förde in det momentet i sina prover. Och säker med 25 procents överlappning. Och på alla andra sätt.

Att Volvos gamling XC90 är en av världens säkraste bilar fortfarande över tio år efter introduktionen talar sitt tydliga språk. I USA dör 25 procent av alla som dör i frontalkrockar när överlappningen är så liten. Ändå har de stora tyska tillverkarna inte brytt sig. De har byggt bilar för att bli bra testerna. Inte i verkligheten.

Men sanningen kommer alltid i kapp…