Sverige som industrination monteras ner bit för bit. Sten för sten. Och inom den del av industrin som bygger bilar finns det inte mycket kvar i svensk ägo. Eller under svensk kontroll.

Asea i Västerås som bland annat var världsledande på industrirobotar såldes till schweiziska Brown Boweri för många år sedan. Många av konstruktörerna flyttade till Schweiz, även om mycket av tillverkningen finns kvar i Sverige.

Autoliv i Vårgårda, världsledande på säkerhetsbälten och senare på krockkuddar köptes av amerikanska Morton och blev Autoliv Inc med beslutsfattarna i Delaware, USA. Haldex i Malmö, världsledande på fyrhjulsdrift såldes till amerikanska växellådstillverkaren Borg Warner. Saab lades ner. Volvo personbilar köptes av kinesiska Geely.

Och nu blir Scania tyskt. Från att ha varit ett av Sveriges mest välskötta industriföretag reduceras lastbilsjätten till ytterligare ett märke inom Volkswagen-koncernen.

Enligt en överenskommelse med fackföreningarna på Scania blir jobben kvar i Södertälje. Men vad är en överenskommelse värd? När besluten ändå tas i Wolfsburg. Och där delstaten Niedersachsen är tung delägare och mån om jobben.

Och vad betyder överenskommelsen för alla svenska underleverantörer? Ingenting alls. Om Wolfsburg tycker att det blir billigare att använda samma tyska underleverantörer som levererar till redan Volkswagen-ägda lastbilstillverkaren (och Scania-konkurrenten) MAN utraderas ytterligare en del av det svenska bilbyggarkunnandet.

Jobb försvinner. Kunskap försvinner. Intresset för bilbyggande här i Sverige blir ännu mindre med färre utbildningsplatser på de tekniska skolorna och högskolorna. Och med ännu ljummare attityd från politikerna.

När Volvo personbilar och Saab råkade illa ut under finanskrisen 2009 sa regeringen att ”Volvo och Saab bygger fel bilar”. Att ”Trollhättan kan bygga vindkraftverk i stället”. Att ”staten inte ska äga bilindustri”.

När nu en av världens absolut finaste och mest lönsamma lastbilstillverkare säljs ut till Tyskland hörs inte ett enda varningens ord från regeringen. Eller från fackföreningsrörelsen.

Att de stora institutionella aktieägarna i Scania bara ser 200-lapparna som Volkswagen viftar med är skrämmande. Men att politikerna inte säger ifrån är långt värre.