Den 1 november 1970 brann diskoteket i en by i franska Alperna. Löpsedlarna berättade om tragedin: ”Tragiskt disco i Saint-Laurent-du-Pont – 146 döda”.

Två veckor senare dog Frankrikes president, den legendariske motståndsmannen från Andra Världskriget och den som samlade ett sargat Frankrike efter kriget‚ General Charles De Gaulle. Han dog i hemmet i sin hemby.

Den franska satirtidningen Hara-kiri skrev: Tragiskt disco i Colombey – 1 död.

Det blev för mycket för fransmännen. Tidningen fick slå igen, men jag som läste Hara-kiri sporadiskt på den tiden hann köpa ett exemplar som jag har behållit i alla år.

Fransmännen var sårade, rasande, kränkta över Hara-kiris satir, den här gången hade redaktionen gått långt över gränsen, ansåg man.

Fransmännen bokstavligen avgudade sin president, och tyckte att tidningen hädade.

Men ingen gick in med automatvapen på redaktionen.

En vecka senare återuppstod L’hebdomadaire Hara-kiri med nytt namn, Charlie hebdo, med en anspelning till presidentens förnamn. (ordet Hebdo = hebdomadaire = veckovis eller veckotidning.)

Jag hoppas att redaktionen på Charlie Hebdo orkar resa sig den här gången också. Det krävs ett enastående mod för att fortsätta kampen mot dumheten. Inte många skulle klara av det.

Det är lätt att börja med självcensur, väga vart enda ord innan man yttrar det, när det blåser kallt och hotfulla krafter visar sitt ansikte. Det finns inte många svenska journalister som inte någon gång censurerat sig själva. Jag har också gjort det.

Men jag tror att redaktionen på Charlie Hebdo kan resa sig även den här gången. Och jag fasar för vad som händer annars. För hur ser framtiden för det fria ordet ut då?