Den splitter nya Ford Mondeo som vi hade med på vintertestet var ju inte så bra, på hmm, vintern …

Svårstartad, den gick igång först med startkablar, iskall i kupén, klen rattvärme och usla strålkastare.

Kanske ett måndagsexemplar, så jag fick låna en till, splitter ny Mondeo.

Och körde 70 mil norr ut igen. Till ökända kallhålet Basecamp Norråker.

På E4 norr om Uppsala är det 120-begränsning, mätaren visade lite över 130. Då kommer det upp ett meddelande i en av alla displayer: ”Fel i parkeringslampor på släpvagn. Kontrollera lampor.”

130 med släp kanske ni tycker är väl snabbt. Men ärligt, jag visste inte ens att bilen hade dragkrok…

Sen trasslar klimatanläggningen lite, den vill inte gå igång som den ska, och när jag knappar igång den blir det i alla fall imma på vindrutan.

Led-strålkastarna skickar ut samma klena led-ljus som i den förra bilen, och helljusautomatiken är under all kritik. Är det inte kolsvart ute bländar den inte av, trots möten, men det gör inte så mycket, bara några lättretade långtradarförare blinkar ilsket. Och samma sak när det är becksvart. De flesta märker inte att jag kör på helljus.

Men automatiken är hipp som happ. Eller både och. Ibland bländar den inte av, ibland bländar den inte på.

Men så kommer den där morgonen med minus 29 grader. Ska bilen starta? Jo, då, men det ryster förskräckligt i tio sekunder. Och sen; ska det bli varmt?

Nehej, det ska det inte.

Efter tio minuter har det blivit nollgradigt i bilen, då är det minus 26 ute, så lite varmare än det ju.

Efter 30 minuter, då var Volvon 20 grader sedan länge i vårt jultest, och VW Passat hade just fått upp rätt innetemperatur, då är det 12 grader i Forden.

Den förra Ford Mondeon var 13 grader inne efter 35 minuter, ett svårslaget rekord som dock tangerades av den nya Mondeon som var exakt lika sval.

Två måndagsexemplar av två? Då undrar jag: Hur många måndagsbilar har Ford i lager?