Jag blev intervjuad om motorcykeldöden i går kväll av en kollega på Aftonbladet.

Ibland skriver jag hela texten, ibland en kommentar, och ibland blir jag intervjuad.

I går kväll blev jag intervjuad om varför jag tror att hela tretton personer dött på mc bara under juli månads tre första veckor. En förskräcklig siffra. Som borde mana till eftertanke, inte till bortförklaringar, som jag fått en hel del på mejlen nu på morgonen.

Men låt mig bli lite tydligare, allt jag sa kom ju inte med i texten i tidningen i dag.

1. De hojåkare som inte förstår att de är osynliga lever extra farligt. Bilister tittar efter andra bilar, och kanske efter fotgängare. Men ser inte hojåkarna. Ibland kan en bilist säga efter en krock med en motorcykel att ”Jag trodde det var en moped.” men sanningen är oftast att han inte såg någonting.

2. Jag sa att hojåkare över 55 år som körde motorcykel innan de skaffade familj, och som köpt en ny båge lever farligt. Så är det. De har glömt bort hur svårt det är, hur hojåkning skiljer sig från bilkörning.

3. Jag sa att bilar blivit allt säkrare på grund av påtryckningar från organisationer som Euro Ncap som sätter betyg på säkerheten. Ingen vill köpa en ny bil som inte har fem stjärnor i Euro Ncap. Med motorcyklar är det annorlunda. Det finns ingen folkrörelse som driver på utvecklingen.

4. Ett av mejlen i dag är från organisationen Sveriges Motorcyklister. Som skriver att det visst finns moderna säkerhetssystem till motorcyklar, t ex har Honda Goldving har till och med krockkudde. Ja visst, jag vet att det finns låsningsfria bromsar sen minst tio år tillbaka, att det finns hojar som har kopplat ihop fram- och bakbromsen (som en bil, som ju har en bromspedal och fördelar ut bromsverkan optimalt på de fyra hjulen), men de systemen är ovanliga, alldeles för ovanliga. För att det inte finns någon efterfrågan. För att den gamla klassiska motorcykeln är manlig och kräver – sin man.

5. Tretton döda på motorcykel på knappt en månad är på tok för mänga.