Jag har en husläkare dit jag går när min kropp känns allt för skröplig och en livmedicus som tar hand om mina bilar. Båda finns i Rimbo, två mil bort, trots att Norrtälje där jag bor är fullt av både vårdcentraler och bilverkstäder.
Jag åker till Rimbo för att jag litar både på doktorn och bilmekanikern.
Bilverkstaden som är specialist på Citroën heter PeBe Motor, efter ägaren Per Bodén.
Den ser inget vidare ut. På gården står en massa skrotbilar, tycker jag. Donator-bilar, säger Per och plockar delar från dem när något saknas på mina eller de andra kundernas bilar.
Per är en av de duktigaste bilmekaniker jag träffat. Kanske den allra bästa. Han ställer pricksäkert diagnoser, ofta redan på telefon, och ser sedan till att bilen blir pigg och kry, ofta till oförskämt lågt pris.
Att det ser för jävligt ut runt hans lilla verkstad är inget som skrämmer bort vare sig mig eller de andra stamkunderna.
Därför är det extra sorgligt att Per själv, och hans fru Gegie valde nyöppnade BB Sophia när deras första barn skulle födas.
Privata BB Sophia vid Sophiahemmet skulle vara alternativet till de traditionella sjukhusens förlossningsavdelningar. BB Sophia var nytt, nymålat, blankt och fint och utan brist på barnmorskor. Mycket bättre på alla sätt än landstingens slitna förlossningsavdelningar på lika slitna sjukhus.
Att BB Sophia inte hade någon intensivvårdsavdelning för att ta hand om svåra förlossningar stod det inget om i de färggranna broschyrerna.
Gegie slutade andas under den svåra förlossningen, och trots att Per upprepade gånger bad personalen om hjälp fick han ingen. Ett par dagar senare dog Gegie i sviterna efter förlossningen på det fina privatsjukhuset.
Kalla Fakta i TV4 granskar misslyckandet på BB Sophia i kväll. Och frågar: Hur kunde den bländande fasaden dölja den usla förlossningsvården?

Oj, vad många mejl jag fått om Husseins rostiga Nissan Qashqai. (Läs artikeln och krönikan på Aftonbladet Bil.)

Många protesterar mot att jag skriver att asiatiska bilar är särskilt dåliga. Vill ha bevis. Skriver att deras Volkswagen eller något annat märke också rostar. Eller att deras Nissan -87 inte har en rostfläck.

Eller att det inte är konstigt att en bil rostar när den står ute.

Det märkliga är ju att Husseins rosthög inte dragit igång en proteststorm mot tillverkare som säljer bilar med uselt rostskydd. Eller just handlare som låter bilen stå ute hela vintern och sen säljer den som ny.

En läsare som mejlade frågade om han skulle våga köpa en Mazda CX5, den cross over som de flesta kolleger och jag är överens om är den bästa i klassen.

Ja visst, svarade jag. Men åk direkt och gör en rostskyddsbehandling. Då klarar den sig betydligt bättre.

Skandalen är ju att inte importören fixar en extra rostskyddsbehandling, om nu tillverkaren slarvat. Eller, snålat… Kanske något att försöka förhandla in i priset!

Klart jag vet att jag var i Södra Ängby och plåtade nya XC90.

Varför jag skrev Norra?

Tja, demens? Slarv? Jag vet faktiskt inte.

Men när kollegerna hemma vaknar ska det bli ändring i texten.

Och så är markfrigången väl tilltagen.

Det fixar dom också. Byter cm mot mm.

Nu ska jag ut och köra mer Ford Mustang!

Svenska Dagbladet citerar biltidningen Automotor och sport och varnar för så kallade Åretrunt-däck. De är varken bra på sommaren eller vintern, skriver tidningen.

Men här finns utrymme för grumliga tolkningar. Vad menar skribenterna? Menar de vinterdäck av centraleuropeisk typ, framtagna för Tyskland och andra länder söder om Danmark? Eller menar de däck avsedda för USA, där alla sommardäck har M+S-märkning? Eller vad handlar texten om?

Hur som helst. De centraleuropeiska vinterdäcken är dåliga på sommaren och usla på vintern. De har lyckligtvis minskat i Sverige de senaste åren. Mycket på grund av testerna i Aftonbladet som visar hur dåliga de är.

Men allra värst: De flesta däck som nätsajterna kallar ”Åretrunt-däck” är inte ens godkända för vinterbruk.

Jag slog på ”Åretrunt-däck” på ett par däcksajter, som dackonline och hittade massor med däck som inte är godkända som vinterdäck.

Ja, de har M+S-märkning, men det är INTE avsedda för vinterbruk enligt Transportstyrelsen och de är INTE godkända och händer det en olycka på vintern är det stor risk att försäkringsbolaget INTE betalar skadan. Och det är ju inte bara plåtskador på egna bilen utan kan handla om mångmiljonbelopp för invaliditet.

Däck-organisationen STRO har en lista på alla däck som är godkända på vinterbruk. Är däcket inte med där är det inget vinterdäck.

Är det med på listan, men utvecklat för Centraleuropa är det farligt att använda på vintern.

Säkrast är att fortsätta att köra på sommardäck på sommaren och vinterdäck avsedda och godkända för Sverige på vintern.

Jag bor i Norrtälje och kör förstås ofta in till Stockholm.  Och jag är så glad, ja, överlycklig att det inte är mer trafik än att det räcker med två filer på motorvägen. För när jag kör på E4-infarterna till Stockholm, från Uppsala-hållet eller från Södertälje blir jag så frustrerad över att ingen, INGEN kör i högerfilen.

Inte de som tycker att tio under hastighetsgränsen är helt rätt. Inte lastbilsförarna som ju har sina egna fartgränser och måste köra lite långsammare. INGEN!

Nu när Södertälje-polisen börjar jaga mittfältsförarna säger jag: Äntligen. Inte en dag för tidigt.

Redan när E4 norr om Stockholm fick sitt tredje körfält för gott och väl femton år sedan efterlyste jag informationsskyltar och polisingripanden. Inte böter, kanske. Men polis, blåljus och ajabaja, gör aldrig om det!

Att man ska hålla till höger är definitivt inget som bilister inte känner till.  Klart att alla vet. Men de bryr sig inte. För att alla kör i mitten, och kanske som när man kör på Södertäljevägen, för att högerfilen ju tar slut efter några mil. Antingen in i Södertälje om man kör söderut eller in i Botkyrka om man kör norr ut (för att sedan dyka upp igen efter ett par hundra meter. Men inte ens de som kommer upp på E4 från botkyrka ligger ju kvar där många meter.)

Folk tänker väl: Jag ligger här i mitten så behöver jag inte bry mig.

I Sydafrika finns det gott om skyltar längs vägen som talar om vilken fil man ska ligga i och vilken man ska köra om i. Här i USA, där jag är just nu och testar däck, och där man får ligga var som helst på motorvägen och köra om till höger, även när hastighetsgränsen är 140 km/tim, har det just börjat komma upp informationstavlor som säger hur trafiken flyter bäst: ”Kör till höger, kör om till vänster.”

I Tyskland behöver man inte ens informera: Alla vet. ALLA håller till höger, och dessutom, alla tittar i backspegeln.

Bara i Sverige har Vägverket, numera Trafikverket, fått för sig att information och kampanjer inte fungerar.

Upp med informationstavlorna direkt. Och sen: Mera poliser, och om det sen blir ett ajabaja eller böter bryr jag mig faktiskt inte om. Jag är bara så oändligt trött på alla som kör som halvsovande zombies i sin mittfil.

Bort med dom!

(Att en ansedd kollega i en morgontidning tycker att mittfilskörning är helt i sin ordning  gör mig mycket bekymrad.)

Den splitter nya Ford Mondeo som vi hade med på vintertestet var ju inte så bra, på hmm, vintern …

Svårstartad, den gick igång först med startkablar, iskall i kupén, klen rattvärme och usla strålkastare.

Kanske ett måndagsexemplar, så jag fick låna en till, splitter ny Mondeo.

Och körde 70 mil norr ut igen. Till ökända kallhålet Basecamp Norråker.

På E4 norr om Uppsala är det 120-begränsning, mätaren visade lite över 130. Då kommer det upp ett meddelande i en av alla displayer: ”Fel i parkeringslampor på släpvagn. Kontrollera lampor.”

130 med släp kanske ni tycker är väl snabbt. Men ärligt, jag visste inte ens att bilen hade dragkrok…

Sen trasslar klimatanläggningen lite, den vill inte gå igång som den ska, och när jag knappar igång den blir det i alla fall imma på vindrutan.

Led-strålkastarna skickar ut samma klena led-ljus som i den förra bilen, och helljusautomatiken är under all kritik. Är det inte kolsvart ute bländar den inte av, trots möten, men det gör inte så mycket, bara några lättretade långtradarförare blinkar ilsket. Och samma sak när det är becksvart. De flesta märker inte att jag kör på helljus.

Men automatiken är hipp som happ. Eller både och. Ibland bländar den inte av, ibland bländar den inte på.

Men så kommer den där morgonen med minus 29 grader. Ska bilen starta? Jo, då, men det ryster förskräckligt i tio sekunder. Och sen; ska det bli varmt?

Nehej, det ska det inte.

Efter tio minuter har det blivit nollgradigt i bilen, då är det minus 26 ute, så lite varmare än det ju.

Efter 30 minuter, då var Volvon 20 grader sedan länge i vårt jultest, och VW Passat hade just fått upp rätt innetemperatur, då är det 12 grader i Forden.

Den förra Ford Mondeon var 13 grader inne efter 35 minuter, ett svårslaget rekord som dock tangerades av den nya Mondeon som var exakt lika sval.

Två måndagsexemplar av två? Då undrar jag: Hur många måndagsbilar har Ford i lager?

Den 1 november 1970 brann diskoteket i en by i franska Alperna. Löpsedlarna berättade om tragedin: ”Tragiskt disco i Saint-Laurent-du-Pont – 146 döda”.

Två veckor senare dog Frankrikes president, den legendariske motståndsmannen från Andra Världskriget och den som samlade ett sargat Frankrike efter kriget‚ General Charles De Gaulle. Han dog i hemmet i sin hemby.

Den franska satirtidningen Hara-kiri skrev: Tragiskt disco i Colombey – 1 död.

Det blev för mycket för fransmännen. Tidningen fick slå igen, men jag som läste Hara-kiri sporadiskt på den tiden hann köpa ett exemplar som jag har behållit i alla år.

Fransmännen var sårade, rasande, kränkta över Hara-kiris satir, den här gången hade redaktionen gått långt över gränsen, ansåg man.

Fransmännen bokstavligen avgudade sin president, och tyckte att tidningen hädade.

Men ingen gick in med automatvapen på redaktionen.

En vecka senare återuppstod L’hebdomadaire Hara-kiri med nytt namn, Charlie hebdo, med en anspelning till presidentens förnamn. (ordet Hebdo = hebdomadaire = veckovis eller veckotidning.)

Jag hoppas att redaktionen på Charlie Hebdo orkar resa sig den här gången också. Det krävs ett enastående mod för att fortsätta kampen mot dumheten. Inte många skulle klara av det.

Det är lätt att börja med självcensur, väga vart enda ord innan man yttrar det, när det blåser kallt och hotfulla krafter visar sitt ansikte. Det finns inte många svenska journalister som inte någon gång censurerat sig själva. Jag har också gjort det.

Men jag tror att redaktionen på Charlie Hebdo kan resa sig även den här gången. Och jag fasar för vad som händer annars. För hur ser framtiden för det fria ordet ut då?

Äntligen ska ytterligare en skandaldålig sträcka av E4 kopplas bort från pulsådern längs Norrlandskusten. Det är vägen söder om och genom Sundsvall där gammal smal väg genom Sundsvalls södra förorter och stadsgator rätt genom centrum ersätts av bred fin väg utan möten, rödljus eller 50-skyltar och en vacker bro som leder trafiken förbi stadskärnan.

På torsdag inviger kungen hela härligheten.

Trafikverket bjuder på invigningsfest på sin hemsida, men så full av korrekturfel att jag undrar om det är ett medvetet hån mot kungens dyslexi.

Smaklöst i så fall.

Om inte, finns det ingen skrivkunnig på Trafikverkets informationsavdelning?

Jag skriver att nya Volvo V60 Cross Country är en skogsmulle.

Och det är inte första gången jag kallar den där typen av bilar för skogsmulle. Och jag är ju inte ensam om det.

Ett bra beskrivande ord: Skogsmulle.

Men oj, så får man inte säga!

Det kom ett brev från självaste Friluftsfrämjandet, marknadschefen. Ord och inga visor.

Här är själva budskapet:  Vill … informera er om att Skogsmulle är ett av Friluftsfrämjandet registrerat varumärke och får endast användas kopplat till den Skogsmulle-verksamhet som drivs och leds av ledare utbildade inom Friluftsfrämjandet.

Jahaja. Jaså. Eller va fan man nu ska säga.

Bara så ni vet – Volvo V60 Cross Country är INGEN skogsmulle. Men bra lik…

E18 väster om Karlstad är en skam. Vägen är kraftigt trafikerad, bland annat med timmerbilar och långtradare, och med en massa utländska turister i husbil på sommaren. Och så smal som om det vore en avlägsen landsväg i ödemarken.

Men vägen är ju en av Sveriges viktigaste transportleder.

Här frontalkrockade en pappa med hela familjen i bilen för ett par veckor sedan. Med en lastbil. I dag var det dags igen. Men nu var det kanske lite annorlunda.

Förra gången kan man fundera på varför pappan var på fel sida vägen just när han mötte lastbilen. Höll han på med något annat, något annat än att köra bil? Ja, kanske.

Det finns mycket som distraherar när man kör bil. Alla som man ska prata med, i bilen eller i telefon, och allt som ska pillras med. Eller felbedömde han avståndet?

Då hjälper säkrare vägar. I sämsta fall ett mitträcke, men helst en riktig motorväg, om det är så trafikerat som på E18.

Men en ensam förare som kommer över på fel sida vägen just när han möter en tung lastbil, just då. Ja, då kan man fundera på om det var något annat är slarv.

Ensamma manliga förare som kommer över på fel sida vägen just när de möter en lastbil är överrepresenterade i olycksstatistiken.