Jag har skrivit det många gånger. Att polisen bara sitter inne och fikar. Istället för att göra jobbet. Men jag kan ha fel. Göteborgspolisen satsar i alla fall på snabbmat. Känns bra.

(Ni kanske undrar vad vi gör i Göteborg? Hela lilla Bil-redaktionen: Benjamin, Jonas och jag har åkt för att träffa Martin och testa ett gäng cabbar.)

En ”rolig histroria” i en serietidning jag läste som barn visade en man på knä i en gatlyktas sken.
En annan man frågar: Letar du efter något?
Ja, mina nycklar.
Är du säker på att du har tappat dem just här?
Nej, där borta, men där är det så mörkt…

Just enligt den devisen jobbar Vägverket med trafiksäkerheten. Och alla andra som NTF, VTI och nu senast drar alltså försäkringsbolaget If samma slutsats: Hastigheterna måste ner.

Varför?
För att det är lättast!
Ger det resultat?
Knappast. Men där borta i mörkret vill ingen leta efter problemens lösning.

Fast just där i mörkret finns de unga pojkarna som är grymt överrepresenterade i olycksstatistiken.
Där finns alla kriminella som skiter i allt.
Där finns alkoholister och knarkare.
Där finns personer med dåligt omdöme, som tar bilen hem efter festen.

Där finns, och det är ännu svårare att hitta rätt på, alla vi som helt enkelt glömmer bort att köra bil en stund. För att vi har så mycket annat för oss.

Där borta i mörkret utanför gatlyktans sken finns lösningarna.

I dag får min biljournalist-kollega, den alltid lika flitige Jonas Fröberg på Svenska Dagbladet pris som ”Årets transportjournalist” och 25 000 kronor.

Roligt! Han har verkligen gjort sig förtjänt av priset.
Han kom från ingenstans (nästan) för bara ett par år sen. Nu hör han till de stora.

Förra veckan fick kollegerna på Dagens Nyheters Motor-bilaga, Jacques Wallner och Lasse Swärd, pris som ”Årets energirådgivare”.
För deras upplysningsnit om etanolen och andra alternativa bränslen.

Lika välförtjänt.
Stort grattis till alla tre.

Knappast eko hela vägen

Ekolådan lovar runt. Men håller tunt.

Så här står det på hemsidan: ”Det ska vara enkelt att handla ekologiskt. Som prenumerant på Ekolådan får du en låda med ekologiska frukter och grönsaker levererad ända till dörren.”

Låter bra.
Men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk.
Och den enda länk jag sett till är den sista, utkörningen ”ända till dörren”.

Och den ser ruggigt tunn ut.
Det går fort, ryckigt och allt annat än eko.

Jag bävar för de andra länkarna…

(Säkerhetsbälten har ju inte med eko att göra, men jag blir inte imponerad av två grabbar utan bälte i bussen.)

Jodå. Vi journalister kan faktiskt påverka.
Och även om den statliga Vägtrafikinspektionen utnämnt mig till trafiksäkerhetens fiende (för att jag inte tror på hastighetssänkningar för att få ner olyckorna) så är jag stolt över hur jag varit med och drivit på lagarna om vinterdäck.

För snart tio år sen fick vi vår första vinterdäckslag. Och den höll på att bli värd mindre än inget. Det var undantag för barmark, för utlänningar och – värst av allt – Vägverket tänkte ha samma millimetergräns som för sommardäck. 1,6 mm.

Jag som länge krävt en vinterdäckslag, sån som Finland haft många år, blev förstås glad åt att en lag äntligen skulle införas. Men skrämdes av undantagen.

Och fick igenom ett krav – Vägverket ändrade sig i sista stund och gick på mitt förslag om 3 mm.

I höstas bloggade jag om första snökaoset under rubriken ”Nej, det är INTE snöns fel”.

Och sen debatterade jag med Vägverkets generaldirektör Ingemar Skogö i radions Studio ett.
Han fångade direkt upp mitt förslag om att införa vinterdäckstvång även för lastbilar (trots att forskarna på VTI ansåg att det inte var ”samhällsekonomiskt lönsamt”)

Och nu när Vägverkets filat klart på lagförslaget så har man smugit in ett par till av mina käpphästar: Undantaget för utländska personbilar tas bort, och för lastbilarna gäller minst 5 millimeters mönsterdjup.

Det känns bra.

Även om jag fortfarande tycker att 3 mm på personbilsdäck är för lite.
Dessutom bör undantaget för barmark tas bort.
Och så har jag ett nytt krav: Förbjud vinterdäck på sommaren!

Ett 30-tal miljö- och friluftsorganisationer går samman för att stoppa Förbifart Stockholm.

För att den leder till ökad biltrafik, vilket är ett ”sabotage” mot klimatpolitiken.

Visst ska vi vara försiktiga med utsläppen. Men någon måtta får det vara.
I ALLA ANDRA länder finns förnuftiga människor som inser att en växande storstadsregion, som Stockholm, behöver vägar.

Essingeleden byggdes på 1960-talet. Då var den bra. I dag är den för liten. Och för sårbar.

Förbifart Stockholm är inget hot mot miljön.
Men en utebliven trafikled är ett hot mot Stockholm. Mot Sverige och mot vår ekonomi och framtid.

Dags för miljörörelsen att acceptera bilismen?

Gröna Bilister har skrivit en debattartikel som nu publiceras i en del landsortstidningar.
Man vill få oss svenskar att efterkonvertera bensinbilar till etanol.

Om 500 000 befintliga bensinbilar byggs om till etanoldrift, blir
klimatnyttan 750 000 ton, tjugo procent av Sveriges klimatmål, enligt Gröna Bilister.

Som fortsätter: ”Konverteringsfirman övertar relevanta garantier och ansvar,
inklusive att avgaserna måste vara lika rena efter ombyggnationen. Konsumenten kan alltså vara trygg…”

Jaha. Hur vet Gröna Bilister att konverteringsfirman finns kvar när bilens bränslesystem börjar rosta sönder?

Jag lovar att den där skojarfirman är borta långt tidigare, om inte annat begär den sig i konkurs när det börjar osa katt.

Nej, vi bilister har inte råd att vara försökskaniner i Gröna Bilisters lekstuga.

sopa!

Norrtälje har grymt bra sophämtning. Och lika bra grovsophämtning.
så vad är det som driver folk att tippa soporna längs vägkanten?

Körde norr ut på Väg 76 och strax norr om Skebobruk hade vitsipporna och gullvivorna fått oönskat sällskap.

Trist. Jävligt trist.

Kanske dags att köra igång den gamla succékampanjen ”Håll Sverige rent”?

Vi flyttade till Rosenhill vid Djurgårdsbrunnskanalen när jag var sju år. Långt bort från stan, tyckte jag.
Omodernt, tyckte de flesta. Med innanfönster som man tog bort på våren, och utan centralvärme.
Damernas Värld kom och gjorde ett hemma-hos med rubriken: ”Deras hem är ett kråkslott”, och vi frös hela första vintern.
Från början eldade vi med kol i täljstenskaminer och med ved i kakelugnarna som var vackert krusidulliga. I köket stod en gammal AGA-spis, såna som är K-märkta i dag, men ansågs ruggigt gammaldags då.
Efter första vintern skaffade vi två fotogenkaminer från Husqvarna och en extra fotogenkamin i köket. Den osade ibland, om veken var för stor.
En kväll när jag kom hem var hela huset svart av rök och sot. Jag slängde ut kökskaminen i snön och väckte mina småsyskon som hade rejäla sotavlagringar under näsan. Då var det nära ögat.
Men även de supermoderna Husqvarna Varmvind-kaminerna som var kopplade till kakelugnarna trilskades ibland och mer än en gång slog det upp meterhöga lågor ur kaminerna när jag försökte få liv i dem.
Jag var äldsta barnet, så det var mitt jobb att fylla fotogen. När det var som kallast gick det åt mer än 20 liter om dagen. Glömde jag att fylla på var det kallt nästa morgon.
I ett par av kakelkugnarna eldade vi med ved. Och brinnande vedbitar som hoppade ut på golvet var helt normalt. Svarta gropar i ekparketten vittnade om glöden.
Varför brann Rosenhill inte redan på den tiden?
Jag har undrat många gånger. Kanske för att man trots allt var superförsiktig med elden. Man visste riskerna. Även jag fast jag knappt var äldre än tio år när jag började sköta kaminerna.
När Rosenhill brann för två år sedan slutade det trots allt rätt bra.
Den här gången är det sorgligare. Vad kommer nu? En perfekt rekonstruktion? Eller ett supermodernt hus på samma ställe?
Min barndoms Rosenhill är i alla fall borta med sina minnen.

Svenska Naturskyddsföreningen kallas ”blåögd” av  miljödebattören Lars Bern på Svenska Dagbladets debattsida (i söndags). Mikael Karlsson, föreningens ordförande, som jag debatterade med i SVT:s Debatt förra veckan svarar, men så klumpigt att ha binder ris för egen rygg: ”Om (de nya EU-) direktiven antas blir det olönsamt att sälja biodrivmedel med negativ klateffekt.”
För inte länge sedan hävdade samma förening att vi bara har klimateffektiv etanol i Sverige.
I dag får Mikael Karlsson kraftfull kritik av Lars Bern, igen, men ännu hårdare är Lennart Kjörling som är medlem i MST, de jordlösas rörelse i Brasilien.
Han slår hål på Karlssons retorik om att ökad etanolproduktion i fattiga länder leder till att de fattiga blir mindre fattiga och att de hungriga skulle bli mindre hungriga.
Och han tar upp tråden med Karlssons argument mot diesel: Partiklarna.
Kjörling påminner om att den rök som bildas när man bränner solckerrörsfälten skapar en tjock rök som ger befolkningen andningsproblem.
Och han skriver att sociala rörelser, lantarbetarfack och småbrukarorganisationer är myckt kritiska till etanolproduktionen.
Han avslutar: ”Har verkligen Mikael Karlsson sin förening bakom sig?”.

En befogad fråga. Det kan bara vara en tidsfråga innan han tvingas avgå. Eller så förlorar föreningen sin trovärdighet en gång för alla.