Volvo tar över när staten lägger ner. Den statliga skrotningspremien är borta och partikelfilterrabatten på 6 000 kronor till dieselbilar försvann vid årsskiftet.

Men  Volvo har just infört en miljöpeng på 6 000 eller 10 000 kronor till den som kör sin gamla bil till skroten och köper en ny Volvo istället.

Den som köper en etanol-Volvo får 10 000 kronor och den som köper en dieseldriven Volvo får 6 000.

Det betyder att det blir en rejäl rabatt på Volvos etanolbilar, 20 000 kronor tillsammans med den statliga miljöbilsrabatten, som ju är kvar ett tag till.

(Hur man får pengarna? Jo, genom att ta med sig kvittot från bilskroten när man går till sin Volvohandlare.)

Undrar just om Saab har hunnit tänka ut något motdrag?

People Mover är Motor Towns alibi. När det nergågna Down Town skulle renoveras och snyggas upp passade man på att bygga framtidens kollektivtrafik: Det förarlösa tåget som går runt runt i stadskärnan.
Det kostar en halv dollar och sen kan man åka hur många varv man vill.
En station ligger vid vårt hotell, Renaissance Center, en annan vid Bilsalongen.

Detroits citykärna består till större delen av gamla fina skyskrapor från 1920- och 30-talen som står och förfaller. Utrsikten från det förarlösa People mover, stans överjordiska tunnelbana, är mestadels rätt förfärande.

60 trappor upp i det blåaktiga runda tornet har jag mitt rum. Med utsikt över floden som är gränsen mot Kanada.
Renaissance Center byggdes under 1960-talet som ett försök att få liv i den nergågna stadskärnanan. Men försöket misslyckades.
För ett par år sedan flyttade GM sitt huvudkontor hit. Och med tusentals anställda som rör sig runt centret har det i alla fall blivit lite mindre trist och farligt runt omkring.

En av de allra viktigaste nyheterna när bilsalongen i Detroit öppnar i morgon är den helt nya pickupen F-150 från Ford.

F-150 är Amerikas mest sålda bil år efter år.
Biltypen är gamalmodig men billig att bygga och priset är också lågt.
Men förra året, i skuggan av höjda bränslepriser sjönk pickup-marknaden i USA med över tre procent och Ford F-150 rasade 13 procent.

Det är framförallt de som egentligen inte behöver en pickis som sviker. Och nu gäller det att få tillbaka kunderna som i många fall köpt japanskt eller koreanskt  i stället.

Ford hade planerat en mindre ”fejslift” med en ny grill och lite nytt kromglitter på den version som presenteades så sent som 2003.
Men det har blivit mycket mer än så.

Designchefen Peter Horbury, tidigre många år på Volvo,  har ansvarat för ett helt nytt mer ”maskulint” och kraftfullt utseende.
Invändigt har materialvalen blivit mer påkostade och en hel del ny teknik och elektronik har införts. Bland annat ett system som förhindrar att släpet kommer i svaj.
Den elektroniken kommer från Bosch, vilket är ovanligt i USA där allt ska vara så billigt som möjligt.

Ford har inte visat några bilder på underverket än. Bara läckt lite detaljer som säkert skärrar konkurrenterna.
Förra året kom både Toyota och Nissan med pickisar i ”fullstorlek” och på söndag visar även Dodge en helt ny version av sin Ram.

Och då får vi också se om någon tillverkare ansträngt sig för att få ner förbrukningen…

Här låg ett rätt nergånget bostadsområde en bit in på 1950-talet. Men då ville (den sjävklart vite) borgmästaren visa handlingskraft – och lät riva hela rasket.

Trist, tyckte de svarta och även många vita. För här låg Detroits nöjescentrum. Det var här alla jazz-klubbarna låg. Och det var här Motown-soundet föddes.

En arkitekttävling utlystes och den tyske arkitekten och formgvaren Ludwig Mies van der Rohe fick uppdraget att rita ett bostadskvarter.

I dag får man kanske trots allt tacka borgmästaren, för området är en pärla som arkiteksinstresserade fortfarande valfärdar till och låter sig inspireras av.
Flervåningshusen står fjäderlätt på pelare och inne i grönskan döljer sig ett stort antal radhus som är lika moderna i dag som när de byggdes från mitten av 1950-talet och tio år framåt.

Och det märkliga är att området, som ligger mitt i värsta slummen är helt förskonat från brottslighet. Och det trots att det varken finns murar eler vakter.

Detroit River är gränsen till Kanada och den välskötta lilla staden Windsor på andra sidan är Detroits motsats. Där är det inte tillåtet att bära vapen, men spela på casio går bra.
Och brottsligheten som plågar Detroit är okänd i Windsor.

Floden är en del i det stora sjösystemet och förbinder Lake Erie med sjön St Clair. Och den trafikeras av rätt stora lastfartyg.

Själva hotellet, så där 70 våningar högt har det pompösa namnet Renaissance Center.

Det var i ett försök på 1960-talet att röja upp i slummen Down Town Detroit som området revs och Återfödelsecentret byggdes.

Tyvärr missyckades projektet så det gigantiska hotell- och kontorscentret kom rätt snart på dekis.

Men sen ett par år är det rustat – igen – och nu har General Motors flyttat hit med huvudkontoret.

Keppler och ni andra som inte vill läsa vad jag håller på med. Sluta läsa nu!
För nu ska jag tala om vad jag håller på med.

Resan till Detroit tog lite längre tid än planerat. Flygplatsen Newark var stängd en timme för ett kraftigt regn, under tiden fick vårt SAS-plan cirkla runt New York och sen trasslade det mesta.

Först var det något fel på min biljett, sen sprang vi som yra höns till ständigt nya utgångar när vårt plan till Detroit än skulle gå från gate 113b, än från 107a, än från 103.
Det var som en gammal Jacques Tati-film När alla passagerare rusade iväg till gate 103 – för att sedan omedelbart kuta tillbaka till gate 107. Även de som hade normal dygnsrytm i kroppen fnissade hejdlöst.

Och man började bli lite seg, 24 timmar efter väckning hemma i Norrtälje.

Just nu på hotellrummet (27 timmar efter väckning), 60 våningar upp och med utsikt över floden och med en öl och en hamburgare i magen känns det bättre.

Och ressällskapet från New York piggade upp väsentligt. Han hette Muthu, hade just klippt bort sina rastaflätor, och jobbade med att utveckla sökfunktionerna på Google.
Ett geni, varken mer eller mindre. Dessutom jävligt trevlig.

Jag skickar en bild på utsikten när jag vaknar i morgon.

Nya Skoda Fabia på väg att bli en av Sveriges mest sålda småbilar. Men bilen tycks ha ett allvarligt säkerhetsproblem. Bilen tappar bromsförmågan i saltslask.
foto: Iba-foto

För tio år sedan hade VW-gruppen jätteproblem med bromsbortfall.
Nu verkar det vara dags igen.
När biljournalistkollegan Gunnar Almberg kom körande med sin test-Fabia-kombi i går vid Sundsvall blev bilen bromslös två gånger på ett par mil.

Problemet uppstår i saltslask när en tunn såphal hinna lägger sig på bromsskivor och bromsbelägg. När man trampar på bromsen händer INGENTING!
Inte förrän efter ett par sekunder när slasket torkat bort.
Men då kan det vara för sent.

För tio år sedan drabbades många av VW-gruppens bilar, främst Golfklassbilar men även Passat och Audi.

Andra tillverkare hade löst det hela med en sköld som styr bort satlsprutet, men inte VW. Inte förrän bilreportern Robert Collin också råkat ut för eländet. I en Seat.

Då var bromsbortfallet plötsligt på riktigt.
Jag flög till Wolfsburg och träffade en hög VW-chef, Martin Winterkorn nu chef för hela koncernen, och ett gäng tekniker.

De förstod till slut allvaret och tog tillbaka de drabbade modellerna och modifierade bromsarna.

Men nu har alldeles nya Skoda Fabia tydligen råkat ut för samma problem.

Är det någon ekonom på firman som varit duktig och tjänat en femma per bil genom att ta bort sköldarna igen?

Finns det någon som har bättre och mer engagerade läsare än jag?
Jag tror knappast det.

Att ni skulle bli arga av Tata-Nano-bloggen var självklart.
Men ni blev ännu argare.
Riktigt provocerade av av tanken att vår Golgata-vandring i säck och aska här hemma i Svedala inte förmår att påverka den globala miljön det allra minsta.

Den är en symbolhandling.
Och det är viktigt med symboler.
Symbolerna får oss att tänka till lite. Ändra attityder och kanske, på sikt, kan våra handlingar här hemma smitta av sig. Men bara kanske.

I morgon flyger jag till Detroit och årets första bilsalong.
Jag är nästan säker på att miljön blir det dominerande temat. Och att till och med Chrysler undviker allt för hästkraftstinna konceptbilar.

Kanske, men bara kanske sansar sig den amerikanska bilindustrin och krymper motorerna till säg, max 500 hk. Men det är bara kanske.

Och kanske slipper vi se ännu större jeepar och pickuper än förra årets rekordstora broilerbilar. Men bara kanske.

Jag missunnar ingen att åka bil.
Inte de nästan 300 miljoner amerikanerna.
Och inte den indiska medelklassen som består av 350 miljoner personer.
Och inte den kinesiska medelklassen som är ännu större.

Ni som inte bara läser Bil-bloggen, utan även biltesterna jag skriver vet att jag inte är en vän av stora starka bilar.
Jag har i alla år propagerat för mindre bilar och framförallt för mindre motorer.

Och ni som är engagerade i miljöfrågorna borde bli lika oroade som jag när 350 miljoner indier plötsligt byter bussen, lastbilsflaket eller mopeden mot en bil.