Tyckte ni att rubriken nyss saknade täckning? (Det är för tidigt för sånt här skapande arbete.)
Jo, där fanns alla katalanska specialiteter, som olika blod- och inälvskorvar, olika get- och fårostar, riktig fet youghurt. Precis allt man kan önska sig. Och självklart fanns där även ”Cava”, spanskt mousserande vin, för den hugade.

Hesperia Tower är ett sånt där modernt ”design-Hotell”, där man inte fattar någonting. Åka hiss kräver minst civilingenjörsexamen. Man går till en stolpe i trapphuset. Där visar man att man är behörig att åka hiss genom att dra kortet som öppnar rumsdörren genom en springa.
Sen knappar man på rätt våningsplan (bara det man är behörig till).
Sen kommer hissen, och då är numret redan inprogrammerat.

Men hur tar man sig till frukostmatsalen?
Då måste man först veta vilken av de fyra restaurangerna som är frukostmatsalen. Trycka på stolpen och sen åka.

Annas går det illa. ”Det finns inga hissar lediga”, kommer det upp i ilsken skrift och sen dör stolpen… Så står man där.

Nä, nu ska vi tillbaka till flyget. Och direkt till Göteborg. I morgon väntar nya Volvo V70 med etanolmotor. Gissa att den blir Svriges mest sålda etanolbil före jul.

Men när vi åker iväg ut i världen för att köra en ny bil, då är vi proppmätta. Från morgon till kväll.
Dagens måltider (hittills) ser ut så här: Frukost hemma halv fyra i morse. Frukost på planet till Köpenhamn (men då sov jag, och hoppade utan problem över maten). Tidig lunch på planet till Barcelona. Buss till hotellet fem minuter från flygplatsen. LUNCH! Supergott småplock, tapas. Paella, skaldjurssallad, goda korvar, goda kalla korvar. Och massor mer. Äntligen börjar själva körningen.
Efter två timmar på varierande vägar på katalanska landsbygden: FIKA! Små kakor, bakelser, salta bakverk. Tja, om man skulle känna sig hungrig alltså.
Nu är vi tillbaka på hotellet. Om en timme är det dags för de obligatoriska drinkarna före MATEN.
Det utlovas också goda viner från vingården där vi hade fika-pausen (men inte drack vin!).

Tja, ungefär så där är det varje gång. Bilindustrin tar väl hand om oss. Det går definitivt ingen nöd på oss.

Men hur var det med det gamla talesättet? Hungriga vargar jagar bäst. Och mätta vargar, eller journalister, hur jagar de?
Hur ivriga är de att skärskåda kritiskt? Att se igenom pr-männens dimridåer?

Nä, nu ska jag duscha av mig vägdammet. Sen en drink! Och nu börjar jag bli riktigt sugen på middag. Vi hörs.

Lämnade ett nollgradigt och kolsvart Stockholm. Mellanlandade i gryningen på Kastrup och kom till Barcelona vid lunch. Nya Chrysler Voyager är en blandad kompott av nytt och gammalt. Rymligt som vanligt, massor av fack och fiffigheter. Men detaljkvaliteten och köregenskaperna motsvarar inte PR-avdelningens PR-snack.

Hela planet var fullt av pensionärer som skulle till Costa Brava. Men kom de till sol och värme? Nej. Här är grått och blåsigt och vi fryser.

Vad tycker jag om Barcelona? Inte en aning. Vi har inte sett skymten av stan. Vi styrde direkt ut på landsbygden. Vi är ju här för att köra bil.

I helgen firade Trabanten 50-årsjubileum i hemstaden Zwickau. 50 år har alltså gått sedan den förhatliga folkbilen från Östtyskland rullade av bandet för första gången. Med en kaross av bomull och plast och en väntetid på upp till 15 år blev Trabin en inte särskilt smickrande symbol för DDR. 1991 tillverkades den sista bilen. Men sluta inte oroa dig. Planer finns på att återuppliva Trabanten. På Frankfurt-salongen visades en modell av den ”nya Trabin”. Läs mer här:

http://www.herpa.de/herpa_CMS/(csxtpr45vo4okp45vajyyl45)/en-GB,406,0,1,0.aspx

Flyget går 06.20 i morgon bitti. Till Barcelona och nya Chrysler Voyager.
Nu ska jag ska lyssna på Jorun, yngsta dottern, i P3 där hon pratar livsåskådningsfrågor (det hade man aldrig trott!) och så ska jag packa väskan.
Och lägga mig tidigt.
Och drömma sött om sista resan med Audi R-åttan för den här gången, och bara hoppas att det inte just kommit ett gäng långtradare med färjan från något av Balt-länderna. Det blir så trångt då på krokvägen från Norrtälje mot Arlanda.
Vi hörs från Barcelona.

Flitige Jonas Fröberg på Svenska Dagbladet har pratat med två amerikanska professorer om etanol.
En är för, en är emot.
En jobbar för Bush-administrationen på energidepartementet, en på fristående Berkeley-univerisitetet.
Gissa vem som tycker vad?

Jo, han på departementet menar att etanol är Jordens frälsning (men kanske blandar han ihop Jorden med Bush och de amerikanska majs-bönderna?).

Tad Patzek på Berkeley däremot tycker ungefär som jag själv, sen jag hörde etanol-jesus, Fordhandlaren Per Carstedt från Örnsköldsvik, predika första gången.

Nämligen att det går åt orimligt mycket olja för att framställa etanol, att en framtida process för att tillverka (svensk) etanol mest liknar hokus-pokus, att monokulturer utarmar jordbruksmarken och att sockerrörsodlingarna i Brasilien flyttar andra delar av jordbruket in i Amazonas där urskogen skövlas.

Läser Reinfeldt Svenskan (det är ju trots allt en gammal högerruska)?

I går körde hustrun Birgitta hem från hemmanet längst upp i Ångermanland.
Först skulle hon köra hem i fredags, men det blev snöoväder. Så resan blev uppskjuten ett dygn. Skönt. I synnerhet som svärdottern Ida och sonsonen Valle, 1 år var med. (Ni börjar känna familjen nu.)

Nu till väglagsrapporten: Hustrun hade redan kört 55 mil från Luleå till hemmanet på värsta svartisen, med ett tunt förrädiskt lager nysnö ovanpå. Det var halt nog med dubbarna Utan dubb hade hon väl inte varit framme än.

Och sen i går: Bästa vintervädret med riktigt halt vinterväglag 30 mil från hemmanet till Sundsvall.
Perfekt med dubbdäck. Men utan? Nej, jag släpper inte iväg familjen utan dubb.

Det är ett par år sedan. VW Phaeton var alldeles ny och världens biljournalister åkte till Tyskland för att provköra. När trafiken glesnade på Autobahn mellan Dresden och Berlin  skulle jag gasa på lite. Och när mätaren närmade sig 300 bad jag sonen Johannes (också biljournalist) som satt brevid att ta en bild.

Han lutade sig över mot min sida, trängde sig mellan mig och ratten med kameran och var beredd: 298, 298,5, 299 km/tim.

Men på 299,5 svängde en långtradare ut för omkörning. Jag skrek åt Johannes: Ta bilden och sätt dig! Och så ställde jag mig på bromsen.

Lastbilen var långt bort, nästan vid horisonten, men närmade sig snabbt. Ja, vi körde till en början ikapp den med 300 minus 80 km/tim, alltså i en hastighet av 220 km/tim.

När vi kommit ner till samma hastighet som långtradaren hade jag redan ”kört om” släpet som lyckligtvis inte var helt ute i omkörningsfilen än. Jag var inklämd i en kil mellan släpet och mitträcket. Men sen sjönk vår fart ytterligare och jag kom ut i säkerhet bakom lastbilen.

Men det var nära…
Och något att tänka på för busbilsgrabbarna i Sundsvall: Gasa är lätt. Men bromsa är svårt.

Efter uppståndelsen i Sundsvall, sen några grabbar lagt ut en ”Get-away-film” på Youtube (Läs och lyssna på http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1212746.ab) plockade jag fram filmen ”The Fast and the Furious Tokyo  Drift”.

Den hängde med Aftonbladet i somras och är en riktig skitfilm. Inte ens bilscenerna håller mig vaken och handlingen är en katastrof. Men den kan säkert inspirera unga killar att rejsa – gärna med japanska bilar – mitt bland vanligt folk.

Men ta det lite lugnt, i synnerhet om det är folk i närheten.