Igår noterades de första björnspåren. Idag syntes några till. Snart kryper björnarna fram ur idet. Byn Norråker i nordligaste Ångermanland, som är världens brunbjörntätaste område, väntar invasion som vanligt. Både av nallarna och av turisterna som vill se de stora rovdjuren. Varningsskylten, som kom upp förra veckan, bevakas hårt av byborna. Där har redan varit turister och fingrat på den. Nu har handlaren i byn (märkligt nog samma person som skriver biltester i Aftonbladet Bil, nämligen Johannes Collin) bestämt sig för att trycka upp fler skyltar som ska finnas till försäljning i byns lanthandel. Vad trafikverket tycker om den nya skylten är hittills okänt. 

Det kan också meddelas att förra året påkördes en järv, en äldre hona, i grannbyn Tjärnmyrberget. Både järvspår och lodjursspår syns färska nästan varje morgon runt Norråker. Så se upp för fler ovanliga varningsskyltar.

Att det finns män som hatar kvinnor är sorgligt.

Men att de finns så många män som hatar dubbar är inte bara sorgligt, det är obegripligt.

Vad har dubbarna gjort för ont? De räddar liv. De räddar oss från plåt- och pisksnärtskador. De ser till att vi kommer upp för backen, får stopp i god tid innan vi kört in i bilen framför, eller på fotgängaren som kliver ut i gatan utan att se sig för.

Ändå, så många män som hatar dubb.

Nu senast i dag, Johannes Åman på ledarsidan i Dagens Nyheter. Han tar avstamp i rapporten (Forsberg, Johansson et co, Umeå Universtitet, april 2012) om dubbdäck, dubbpartiklar och hjärtinfarkter.

Han håller med om att de som dör kanske ändå är gamla och skröpliga. Och kanske ändå inte har så långt kvar. Men han jämför inte med de som dödas i halkolyckor. Det borde han ha gjort. De som statistiskt har 37 år kvar att leva, och som hade halverat risken att dödas om de använt dubbdäck istället. (Strandroth och Rizzi, Trafikverket, statistik över halkolyckor med dödlig utgång och valet av däck).

I stället påstår han, utan att nämna källa att: ”Tester av bilar med olika vinterdäck visar att dubbar är överlägset bäst på is. Men testerna görs i allmänhet på bilar med nya däck. Redan efter något tusental mil är däckens egenskaper förändrade. När tester görs med sådana förutsättningar, som mer liknar däcksstandarden ute på våra vägar, står sig odubbade vinterdäck väl i konkurrensen.”

Var fick han det ifrån? Enligt våra tester än dubbdäck alltid bättre än odubbade. Nya och efter ”något tusental mil”.

Och statistiken ger oss rätt: risken att dödas i en halkolycka halveras om man har dubbdäck.

Men Johannes Åman forsätter att tolka Ume-forskarna rapport: ”Det intressanta och viktiga med studien är att den så tydligt visar att den typ av partiklar som dubbarna skapar är starkt hälsovådliga. Även om vi inte kan veta det exakta antalet som dör till följd av att många som kör i Stockholm valt dubbar så kan vi vara säkra på att dubbar dödar.”

Johannes Åman faller i forskarnas fälla. Ja, ”den typ av partiklar som dubbarna skapar är starkt hälsovådliga.”

Jag håller med. Men fortfarande har ingen, inte någon forskare eller någon forskningsrapport, visat hur stor del av den typen av partkilar som alstras av dubbarnas slitage på asfalten och hur många som kommer sig av att däck, alla däck av alla typer, kör på och maler ner sanden som snösvängen lagt ut på gator och vägar.

Vem som helst kan se dammolnen som virvlar upp när bilar, helst lastbilar, kör i sandsträngarna som ligger kvar, och som av någon anledning aldrig sopas bort. Varför vill en del män så gärna tro att partiklarna från dubbarna är så farliga?

Varför inte inse att det stora flertalet av partiklarna kommer från sanden.

Vi löser inga problem med färre dubbdäck.

Men vi får fler farliga olyckor.

Cykelbusen ovan jobbar på budfirman Ryska Posten.

Det är vår. Och då kommer cykelmarodörerna fram.

Jag kör in till stan från Norrtull. Stannar som första bil vid rödljuset i korsningen Sankt Eriksgatan/Karlberegsvägen. Efter en liten stund står vi där ett par, tre bilar, och en mamma med barnvagn och ett par pensionärer börjar gå över gatan.

Då, när övergångsstället är fult med folk kommer från ingenstans en cyklist som inte saktar in, men som sicksackar sig fram mellan fotgängarna och sen korsar Karlbergsvägen mellan två bilar.

Jag gissar att hans hastighet är i närheten av 50 km/tim.

Strax efter kör han mot ytterligare ett rödljus, nu utan fotgängare i riskzonen, och strax ett till.

Vi bilister stannar snällt vid rött men är ändå ikapp cykelmarodören vid Bonnierhuset på Torsgatan.

Det är ett cykelbud som jobbar åt budbolaget Ryska Posten.

Jag stannar och frågar om han inte tycker att hans framfart är farlig.

– Jag har bråttom, svarar han, hämtar upp en ny bag med bud från en kollega i en Ryskapostenmålad bil och fortsätter i samma hastighet mot City.

Som en parentes: Det är 30-gräns på Torsgatan, men han är snabbt uppe i långt över den tillåtna hastigheten igen.

Om Ryska Posten jobbar oseriöst och trafikfarligt  borde kunderna välja andra budfirmor. Kanske ändrar man då sin policy att bryta mot alla tänkbara trafikregler med motiveringen att det är bråttom.

NTF föreslår att ”skötsamma” bilister ska belönas. En bra idé, om det inte vore för den extrema integritetskränkningen!

NTF-basen Jan Sandberg föreslår i Svenska Dagbladet i dag att bilister som håller fartgränsen ska få delta i ett lotteri med priser på upp till 10 000 kronor. 

Det hela ska gå till så här, enligt Sandberg. De ”skötsamma” ska fotograferas när de passerar fartkamerorna i lagstadgad hastighet och då automatiskt registreras och få sin lottsedel.

”Då skulle nog fler människor känna att det här med fartkameror är något bra.”, säger NTF-bossen.

Det tror jag knappast.

Jag har alltid varit kritisk till idén att alla Sveriges bilister ska övervakas vart än de kör. När än de kör. Och med vem de än kör. Claes Tingvall på Trafikverket har varit inne på att fotografera alla bilister, för att kunna mäta hastigheten mellan stolparna, så att ingen gasar på extra mellan kamerorna.

Och för ett par år sedan ville Folksam införa rabatt på försäkringen med hjälp av kameraövervakning. Av de ”skötsamma” alltså.

Jag tror att jag redan stoppat stolleförslagen ett par gånger.

Det gäller att aldrig slappna av när myndigheterna vill leka storebror. 

Kaoset är i full gång redan när jag sitter med frukosten i Göteborg.

Jättekrock på E20, som är avstängd på Västgötaslätten, så jag väljer bort den vägen hem, massor av avåkningar runt om i södra och mellersta Sverige.

Lite senare är det en masskrock på E4 norr om Stockholm. Men då är jag redan på väg.

En människa på Trafikverket påstår i Dagens Eko, och blir inte emotsagd, att det är regnets fel. Regn på kalla körbanor som spär ut saltet och till slut är saltblandningen så utspädd att det fryser på.

Ja, men. Varför saltade man inte en gång till?

Och hur många av dem som krockade/körde i diket hade dubbdäck? Det enda som fungerar på blixthalka.

Vid Sillekrog på E4 norr om Nyköping hänger en jeep över räcket. En Suzuki Grand Vitara. Den hade tydligen fått sladd, slagit runt, fått taket helt intryckt och sen parkerat uppe på stålräcket till vänster med nosen rätt ut i omkörningsfilen.

Jag blir ju alltid lite nyfiken på däcken. Får man verkligen sladd, som inte går att hantera om bilen har bra dubbdäck?

Troligen inte.

Men den här föraren hade inga vinterdäck alls. Han körde på slitna sommardäck!

Han ska vara glad att det inte var någon i vägen i en liten småbil…

Men vad får han nu för straff?

Polisen hade mycket att göra i går, och som en polisman sa till mej: I såna här lägen prioriterar vi andning, blödning och chock. Det är inte säkert att en avåkning utan personskador ens blir en notering hos oss. Och då kanske inte heller försäkringsbolaget upptäcker saken.

Tja, då är det vi runt omkring som dels utsätts för livsfara, dels får betala skadorna med våra premier.

Vill vi ha det så?

Den fyrhjulsdrivna stadsjeepen prydligt parkerad över mitträcket på E4 vid Sillekrog.

Dubbdäck? Nej! Bra odubbade vinterdäck? Nej! Slitna sommardäck? Ja! Ärligt, det är fär jävligt! Bilen ägs av ett Stockholmsföretag inom miljöbranschen. 

Här i Agadir vaknar jag varje morgon till böneutroparens entoniga röst från Loubnan-moskéns minaret. Och tänker på hur vi svenskar skriver petitioner för att få stopp på klockringningen i våra kyrkor.

För vi tror ju knappt på gud och går aldrig i kyrkan.

Men religiösa är vi likt förbannat. Alltid ska vi tro på något. Och medan marockanerna är vänliga, storsinta alltid med ett leende och ett vänligt ord blir vi närmast fundamentalistiska i vår tro. Intoleranta. Enögda.

Vi tror att lågenergilampor ska rädda världen, och blundar för kvicksilverkatastrofen som lurar runt hörnet.

Vi dyrkar zebralagen och kliver rätt ut i gatan, trots att det är livsfarligt.

Vi lägger ner Saab, för att Trollhättan – i likhet med nästan alla andra biltillverkare – inte bygger världens bästa bilar.

Vi har just slutat tro att etanolen är det bilbränsle som ska frälsa oss från ondo.

Men vi tror fortfarande på vindkraften. Varför? Jo, för att våra överstepräster, miljötalibanerna och politikerna, lurat oss att tro på den outsinliga vindens kraft. Nästan som ett perpetuum mobile. Och vi har inte avslöjat bluffen än.

Några har alltid varit tvivlare. Bland dem föreningen Svenskt landskapsskydd.

Medlemmarna där tycker att vindsnurror förfular landskapet. Jag håller med. Den som myntade begreppet ”Vindkraftpark” var skicklig. Lyssna så positivt ordet låter. Jämför med hur gemene man uppfattar ord som gruvdrift, kalhygge och motorväg. Ändå är ju samfärdsel och basnäringarna det som hittills byggt det svenska välståndet. Järnet och skogen och vägarna som naturtillgångarna transporteras på för att förädlas och exporteras.

Nu när regeringen Reinfeldt/Borg vill ta oss ut ur industrisamhället och vidare in i framtiden ska vi tycka att vindkraften är vägen till fortsatt välstånd.

Så är det förstås inte. Vindkraften levererar en procent av den svenska elektriciteten, i Danmark är det ännu sämre och där stöttar kolkraftverken, de som också förser södra Sverige med el. Trots att kapaciteten är betydligt högre. Men vindkraften är extremt dyr att bygga ut, och det blåser för lite och för sällan.

Här i Sverige vill ”miljövännerna” bygga ut älvarna för att stötta när det är stiltje där uppe bland vindsnurrorna. Och den ojämna tillgången på blåst driver upp elpriset till nya rekordpriser.

När ska vi inse att kejsaren är naken?

Läs mer här.

 I dag, måndag klockan13 ska Victor Muller enligt planen försöka få förlängd respit hos tingsrätten i Vänersborg.

Mer tid att fullfölja rekonstruktionen och försöka rädda Saab.

Men jag tror att Muller gav upp i natt. Efter General Motors definitiva nej till all kinesisk inblandning i Saab finns det inga fler utvägar.Inte ens trollkarlen Muller kan göra mer. Ässen i rockärmen är slut.

Det blir konkurs för Saab. Ännu en svart jul för de anställda, som alltid tycks få buden om nedläggning veckan före jul. Det blir personlig konkurs för Muller själv och en mycket svår tid för Trollhättan och hela regionen runt bilstaden för en lång tid framöver.

Att Saabs underleverantörer blir utan pengar är en sak, men risken är att många slås ut för all framtid nu när en av de stora kunderna försvinner. Vad det innebär för det Västsvenska näringslivet är inte svårt att gissa.

Varför vill General Motors inte låta Saab leva vidare? För att man inte vill låta kineserna komma över den GM-baserade teknik som Saab byggs på, antyds det från Detroit.

Ja, det kan verka logiskt. GM bygger ju egna bilar på samma teknik hos Shanghai Automotive (Saic). Men för två år sedan var det inga problem att sälja dotterbolaget Hummer till Kina, trots tekniklikheter med bland annat Buick som också byggs i Shanghai.

Den affären blev aldrig av, för att kinesiska myndigheter inte ville ha produktionen av Hummer, själva sinnebilden för energifrosseri. Men GM hade inga betänkligheter den gången.

Att den svenska regeringen motarbetat Saab sedan bilkrisen inleddes hösten 2008 vet alla. När andra regeringar gjorde allt för att rädda sin bilindustri sa näringsministern Maud Olofsson att vi inte behövde Saab i Sverige, att fabriken kunde bygga vindkraftverk i stället.

Statsminister Fredrik Reinfeldt och framförallt finansminister Anders Borg har flera gånger förklarat att Sverige klarar sig bra utan bilindustri, ja, utan industri över huvud taget. Sverige ska bli ett föregångsland som tjänstesamhälle.

Och när Saab under hösten anlitade advokaten Guy Lofalk som rekonstruktör fick man en bock till trädgårdsmästare. Lofalk gick sina egna, eller om det var regeringens vägar. I varje fall fullföljde han inte Victor Mullers planer på att försöka få till stånd en uppgörelse med kineserna Pang Da och Youngman där kineserna skulle få köpa hälften av Saab medan den andra hälften stannade hos Muller (och Vladimir Antonov).

I stället erbjöd Lofalk kineserna att köpa hela Saab för ett par hundra miljoner. När Muller stoppade de planerna erbjöd Lofalk i stället Volvo-ägaren Geely att köpa Saab till samma förmånliga pris. Muller vägrade gå med på Lofalks utförsäljning. Men om Muller accepterat hade GM sannolikt ändå sagt stopp. General Motors, som ju också var nära konkurs för tre år sedan. Och som finns kvar som biltillverkare i dag endast för att president Obama gick in med ”skattebetalarnas pengar” och räddade biljätten. Om i stället republikanerna fått som de ville och GM gått i konkurs den gången, ja då hade Saab kanske haft en chans i dag.

Men nu tror jag att allt hopp är ute. Enligt almanackan är den 22 december årets kortaste dag. Men just i år tror jag att den mörkaste dagen infaller redan i dag.

Det är så sorgligt.

Jo då, det är klart att man kan klandra Victor Muller för mycket. Och som goda svenskar gör vi det. (Jag blir så trött.)

Men en sak är säker: Utan Muller hade Saab varit borta för två år sedan.

Det är han, och bara han som gett Saab den konstgjorda andning som behövts för att komma fram till dagens avtal.

Sen, om det räcker, det är en annan sak.

General Motors jobbar just nu tillsammans med kinesiska Shanghai Motors med att bygga upp ett helt nytt kinesiskt bilmärke, baserat på gammal teknik från Opel. Varför skulle GM tycka att det är en bra idé om i princip samma teknik används av Youngman?

Enligt uppgifter till Bilbloggen har GM skrivit en 150 sidors kravlista på allt som Youngman och Saab måste uppfylla för att få bygga bilar i Kina. Det är för många krav. Alltså – omöjligt!

Saab pratar mycket om sin nya Phoenix-plattform som alla nya Saab ska byggas på. Jo, den ser bra ut. Men 50 procent är fortfarande GM. Och GM säger med all säkerhet nej till Youngmans planer.

Den närmaste framtiden ser troligen ut så här: Riksgälden och EIB säger ja till affären, men GM säger nej. Och då faller den.

Men – ytterligare viktig tid är räddad. Då kommer Victor Muller som vanligt med sin plan B. Där Youngman ersätts av det amerikanska finansbolaget North Street medan bilhandlaren Pang Da blir kvar.

Då kan Saab fortsätta att bygga bilar i Trollhättan, med nuvarande teknik (9-3 och 9-5) och 9-4X i Mexiko och så småningom, från 2014, på sin nya plattform Phoenix.

Och Pang Da kan sälja bilarna i Kina.

Ännu ett reptrick av Victor Muller. Vi ska varken räkna ut honom eller Saab.

Till sist ett trist rykte: Saabs produktionschef Gunnar Brunius slutar!

Enligt upppgifter till bilbloggen går han till Volvo. Och han tar sin närmaste man med sig.

Ja, det är ett hårt slag mot Saab. Brunius är den som stått med båda fötterna på jorden när Victor Muller flugit runt den.

Det är Brunius som sett till att det sargade Saab inte fallit i bitar. Det är han som kunnat få igång produktionen med ett par dagars varsel, som sett till att ingenting rostat fast.

Varje dag skriver tidningarna nya dödsrunor över Saab. En del kommer att skriver ”Äntligen!”. Och variationerna på temat ”Vad var det jag sa” kär talrika.

Vi svenskar har stått upp som en man och önskat livet ur Saab de senaste två, tre åren. Vanligt folk, experter, politiker och journalister, som en enda stor familj. ”Ett företag som aldrig gått med vinst. Som bygger bilar ingen vill ha. Och vars styrelseordförande är en skojare.”

De första dödsrunorna stod i tidningarna redan den 18 december 2009. En hade ett stort svart kors på förstasidan. Redan då sa fordonsexperten Martin Sköld på Handelshögskolan ”Vad var det jag sa”. nu har han sällskap av många, många fler.

Själv räknar jag inte ut Saab förrän konkursen är ett faktum. Och – inte ens då!

Knappt någon trodde att Jaguar och Land Rover skulle överleva. Nu bygger de brittiska tillverkarna bättre bilar än någonsin och tjänar pengar för första gången på många år. Indiska jättekoncernen Tata gav britterna det stöd som krävdes för att ta sig från konkurshot till succé.

Saab har alltid vanskötts, först av Wallenberg-familjen, sen av General Motors. Trollhättan har knegat på med sina två modeller, som alltid blivit på tok för gamla innan en ny modell introducerats medan konkurrenterna byggt ut sina modellprogram med större, mindre, och sportigare bilar och inte minst med fyrhjulsdrivna jeepar.

Varför försvann inte fabriken för tio år sedan, eller tjugo? Jo, för att personalen alltid varit så hängiven. Så lojal och så hängiven att det sannolikt saknar motstycke i svensk industrihistoria. För två år sedan när GM bestämt sig för att lägga ner Saab och produktionen stod still gick ingenjörerna till jobbet varje dag och utvecklade en unikt stark och snål miljöklassad dieselmotor. Nu finns den i 9-3-modellen.

Och när alla tror att Trollhättefabriken ligger öde jobbar samma konstruktörer på en biogasmotor till nya jeepen 9-4X. Om Saab överlever den här gången med börjar den bilen säljas i Sverige inom ett år.

Under helgen jobbar Victor Muller och hans stab med sitt överklagande av tingsrättens nej till rekonstruktion. Trollhättan ger inte upp den här gången heller. 

Det gjorde inte de koreanska tillverkarna Kia och Daewoo heller. De var också nära konkurs, för tio är sedan. Den ena räddades i sista ögonblicket av Hyundai, den andra av General Motors. I dag är båda riktiga vinstmaskiner.

Jaguar och Land Rover har jag redan skrivit om, och här hemma har vi Volvo som inte heller mådde bra för ett par år sedan. Med kinesiska ägaren Geely snurrar maskineriet fortare än det gjorde någon gång de senaste tio åren.

Victor Muller och hans Saab ligger nere för räkning. Igen. De blöder svårt. Orkar knappt resa sig igen. Men de är inte uträknade. Och de har inga planer på att kasta in handduken. Det enda som är viktigt i dag för dem som bor och jobbar i Trollhättan är inte ge upp förrän beskeden kommer om nya pengar från Kina. De reser sig på nio och en halv den här gången också.

Och då fortsätter matchen. Ett illa sargat Saab mot resten.

Vladimir Antonov skrev ett brev till näringsminister Maud Olofsson (C) i slutet av juni, för att höra lite om hur det ska gå för Saab utan Maud. Nu, efter två veckor har hon svarat.

I korthet handlar det om att den svenska regeringen anser att bilindustrin är mycket viktig för Sverige, att den bidragit till många jobb och till det svenska välståndet, och att ingen annan regering i Europa var lika snabb att komma med stöd till sin bilindustri när finanskrisen svepte in. Så här skriver hon.

Ministry of Enterprise, Energy and

Communications Sweden

Dear Mr Antonov,

Thank you for your letter.

I appreciate your commitment to Saab. As you are well aware of, the Swedish government has put a lot of effort and engagement into the automotive industry. We have done so because this industry is important for Sweden. During the years it has been a source of jobs and growth. We are many who find pride in Swedish cars.

It was the awareness of how important this industry and its know-how is to our country’s economy that made the Swedish government act so resolute when the financial crisis struck in the fall of 2008. As the first country in Europe we launched a special automotive package. In total SEK 28 billion was set aside. This package, through the state guarantee for an EIB loan, made it possible for Spyker to close the deal with General Motors and take over Saab Automobile.

A lot has happened since but Saab still faces challenges. I know that the management in Saab work day and night to find new short- and long term solutions. In most cases these solutions do not include the involvement of the Swedish government, but when they have done so we have been keen to act.

No one should hesitate on the fact that I and the Swedish government are committed to the Swedish automotive industry and that we share your engagement in Saab. I dare say that I have given no other company my time and attention to the same extent as Saab during my time as Minister.

As you have noticed, I will resign from my role as leader of the Centre Party this autumn. Regarding my future as Minister, that is a decision for the next party leader to take. I have made clear that I am prepared and willing to continue.

Regardless of who will hold the position as Minister for Enterprise and Energy, I can guarantee you that it will be a person who will give their full attention to their mission. That includes giving political support to the Swedish automotive industry and Saab.

Regardless of who will hold the position as Minister for Enterprise and Energy, I can guarantee you that it will be a person who will give their full attention to their mission. That includes giving political support to the Swedish automotive industry and Saab.

Yours sincereley

Maud Olofsson

Eller är det inte hon? Är det en satir?