Jaha, och så for en långtradare ner i diket ett par mil norr om Gävle.

Södergående trafik dirigeras in på gamla E4 vid Axmartavlan och släpps upp på vajervägen igen vid Hagsta.

Och där, på gamla vägen, är det så mycket snörök att bilister kommer ikapp långsammare trafik utan att sen en skymt av bilarna förrän det bara är ett tiotal meter kvar. Snörök och igensatta bakljus.

Var är snöplogarna? Och var är sunt förnuft? I sånt här väder måste man stanna då och då för att torka rent bakljusen. I stynnerhet om bilarna är utrustade med senaste modeflugan led-lysen, som är så kalla att de inte smälter snön.

Jaha, efter ett litet uppehåll har det börjat snöa igen. I nästan hela landet. SMHI varnar för problem längs Norrlandskusten, i Syd- och i Västsverige.

Någon som bryr sig? Inte snösvängen i alla fall.

Tja, på den hårt trafikerade Europavägen mellan Norrtälje och Stockholm gick trafiken mycket långsamt på förmiddagen när ängsliga förare höll 80 på 100-vägen och det var omöjligt att köra om. Varför? Jo, för att snösvängen inte brydde sig. Vänsterfilen var ofarbar. Var var alla plogbilar?

En del bilister hade bilen kamouflerad till en iglo. Med små titthål. Trafiksäkert? Knappast. Är det redan svårigheter med väglaget behöver man ju inte göra ont värre.

Sonen Johannes är på väg från Norråker till Stockholm för att byta testbilar. De första trettio milen i snörök. En långtradare tog det flera mil att försöka ta sig förbi. Sakta ner och släppa förbi? Är det omöjligt?

I Luleå stängdes E4 av efter en masskrock på Gäddviksbron. Vajerräcket i mitten gjorde det omöjligt att köra förbi. Det var långtradare, timmerbilar, en buss full med skolbarn och ett antal personbilar i krocken – där ingen skadades allvarligt. Rena turen. Lite längre avstånd hade hjälpt. Och var höll snösvängen hus?

Och så är det totalstopp på flera håll längs E6 i Skåne och Halland med flera olyckor där utländska långtradare med dåliga däck tycks vara inblandade. Igen.

Vintern är här. Men inte vinterdäck på den tunga trafiken. Och inte plogbilarna. De som borde ha hand om snöröjningen bryr sig inte. Vägverket spar pengar på att dra ner vinterväghållningen til ett minimum. Men någon annan får betala med människoliv, allvarliga personskador, skrotade bilar och långa dröjsmål.

Och fortfarande inga signaler om krav på bättre däck på de tunga fordonen.

Vem pekar med hela handen och säger att nu får det vara nog?

Aftonbladet flyttar in till City. Bilredaktionen flyttade först av alla, för att tekniken skulle få mjukstarta och liksom vänja sig. Och det tar sig. Datorerna börjar funka. Vi har just fått en kaffeautomat, men inga papperskorgar. Det är omodernt, tydligen.

Micro-ugnarna är på väg, säger dom, men Hitta.se som också hör till mediekoncernen Shipstedt, och som flyttat in en trappa ner har fått sina ugnar. Så vi gick dit och värmde våra matlådor, och tänkte passa på att förbrödras lite. Det föll inte i god jord, kan jag säga. Men vi ska inte göra om det, vi lovar.

Och så fick vi ett bord för lite. Märkligt nog just mitt. De nya borden är 120 cm breda (mät själv, det är inte mycket), men mitt kaffebord visar att det räcker med 55 cm. Och varför nätverk när det finns mobilt bredband?

Kolla in heltäckningsmattan! Blev inte nålfiltmattor omoderna på 1970-talet?

Vid nyår kommer resten av tidningen, då får man dra in armbågarna.

Aftonbladet är tidningen med lågt i tak. Så fort en redaktör misstänker att en text inte är fullt sanningsenlig stoppas den. Redaktör Jonas Bladh frågade mig om texten om nya Hyundai iX20 verkligen är sann. Och jag som inte kan ljuga sa som det är: Nej.
Under förnedrande former tvingades jag att skriva en ny text.
Men Bloggen har redaktör Bladh inget att göra med (tror jag). Så här kommer den censurerade texten. Sann eller osann. Välj själv.
Den som vill veta hur det var med nya iX20, egentligen, får köpa Biltidningen i kiosken. Den ligger där i dag.

Hyundai iX20 är tvilling med Kia Venga, och kanske den bästa bilen hittills från den koreanska jättekoncernen. Anonym, utan känsla någonstans, men bra. En bil att leva länge med.
Fast vår testbil blir kortlivad. Den konfiskeras redan andra dagen, vid den kroatiska gränsen.
Vi lämnar flygplatsen i Dubrovnik med kollegan Gunnar bakom ratten. Han styr söderut mot Montenegro, men inte över gränsen. Hyundais servicekillar på flygplatsen säger att kriget visserligen är slut, men att förhållandet till montenegrinerna inte är det bästa.
– Kör inte dit, det kan bli problem.
Så Gunnar vänder norr ut igen vid gränsposteringen, men svänger snart av upp i bergen. Vägen blir smalare, och asfalten sämre. Nu märks det att Hyundai som vanligt varken prioriterat fjädringskomfort eller låg ljudnivå. Och det slår upp imma på vindrutan, märkligt. Men den lilla dieseln, som gör bilen miljöklassad i Sverige, jobbar fint och kämpar utan protester trots rejäla stigningar.
Byarna ser slitna ut. Trots nyrikehusen med dyra bilar. Men den gamla genuina bebyggelsen är förfallen. Och en massa bråte ligger överallt. Skrotbilar, tomfat, massakrerade stålrörsmöbler och böjda cyklar. Även utanför de flottaste tomterna. Och en soptipp i varje ravin.
Utanför ett hus i byn Trebinja står en mattröd Renault 4, Skrytbilen som regerade i Sverige under 1960- och 70 talen. Kan Hyundai iX20 ta över den rollen? Tja, det är inte omöjligt. Utan den speciella charmen, utan paraplykryckan att växla med, men lika rymlig och praktisk och säkert ännu mer långlivad.
Ivo, som måste ha varit pensionär redan när hans R4 var ny, och som förutom kroatiskan bara talar ett par ord italienska, förklarar att han ska ha kvar sin Renault tills en av dem dör. Osäkert vilken. Och att vår Hyundai visserligen ser fin ut, men hur ska han ha råd?
Vi lämnar byn och fortsätter genom bergskedjan norr ut, kommer upp på kustvägen igen och passerar Dubrovnik. Ett par osannolikt stora lyxkryssare ligger i hamnen. Vi kör vidare till vårt hotell som är i samma lyxkryssarklass.
Nästa dag väljer vi en bil med bensinmotor och fortsätter norr ut. Jag svänger av från huvudvägen vid Slano och så fort vi lämnar kusten är vi tillbaka bland byarna som gud övergav när Josip Broz Tito dog.
Vi svänger av mot nordöst en gång och en gång till och plötsligt, strax efter byn Cepikuce är vi vid en gränskontroll igen. Den ser obemannad ut, eller? Men bommen är öppen. Och vi är väl i Europa? Vi kör.
Är vi på väg mot Montenegro igen? Gunnar ser nervös ut. Han föreslår att vi vänder, ja det gör han ett par gånger innan vi kommer till en ny by och en ny gränskontroll. Vi är tydligen i Bosnien-Herzegovina och nu är bommen nerfälld.
– Vilka är ni? Ni har ingen rätt att passera här. De har larmat från den kroatiska sidan. Den här passagen är bara till för gränsgångare, personer som bor på ena sidan gränsen men jobbar på andra. Vänd genast tillbaka.
Och när vi kommer tillbaka är det fullt liv vid den kroatiska gränsposteringen. Vid de fällda bommarna står ett helt koppel beväpnade gränspoliser.
– Är ni tjecker? Jaså svenskar. Ni har i varje fall inget här uppe att göra. Och hur kom ni på idén att köra rätt genom gränskontrollen?
Vaktchefen heter Zlatko. Han beordrar oss in i vaktkuren och håller ett kort förhör. När jag tar upp passet följer det med två 500-kronorssedlar.
– De är svenska och värda 50 euro, styck, säger jag när han bläddrar vidare i passet och han svarar på perfekt engelska:
– Hur ska jag kunna veta det?
Tja, lita på mig, till exempel, föreslår jag i lättsam ton, men tystas omedelbart ner.
Utanför fönstret söker hans kolleger genom bilen, men jag får en känsla av att de är mer intresserade av bilen än eventuellt innehåll.
Två av gränspoliserna, minst en och åttio långa båda två, kliver in i bilen och sätter sig i baksätet. Jag ser att en måttar ovanför sitt rakade huvud och framför benen. De verkar nöjda med utrymmet.
En annan sätter sig bakom ratten och upptäcker att den kan justeras i både längs- och höjdled. En fjärde pillrar med stereon, originalstereo numera och ostjälbar, plötsligt dånar Dancing Queen i kroatisk översättning ur högtalarna.
Zlatko tittar ut samtidigt som han ber om min mobiltelefon.
– Jag ringer min bror, han jobbar på betongfabriken i Eskilstuna.
Hälsningsfraserna och sedlarna är avklarade på mindre än en minut, Zlatko nickar åt mig, sen diskuteras familjeangelägenheter, verkar det. Schibstedt betalar.
Fem minuter senare är vi på väg tillbaka mot Dubrovnik och flyget hem.
Men vi är sena. De andra är redan samlade för lunch. Pr-kvinnan Ann Sundfeldt på Hyundai ringer. Var är ni? Alla andra är redan här.
Jag berättar om Zlatko och om 500-lapparna och säger att vi är på väg. I taxi. Vi är på flygplatsen om två timmar.
Ja, taxi. För med två 500-kronorssedlar slapp vi själva iväg från gränsen, men bilen konfiskerades.
Jo, den kan nog bli succé, nya Hyundai iX20. Både i Kroatien och i Sverige. Men Renault 4 slår den inte. Det är både Ivo, Zlatko och jag överens om. Hur det är med Gunnar vet jag inte.

Det svenska rättssamhällets jakt på Julian Assange är genant. Och i dag när han greps fick jag rent fysiskt ont i magen. Hur gick det till? Hur kom det sig att omutliga svenska jurister krävde att han skulle gripas?

Nu hoppas jag bara på en sak. Inte på rättvisa, knappast. Inte än i alla fall. Men på att Julian Assange kan publicera dokument som visar att USA ligger bakom hela affären.

Är det att hoppas på för mycket?

Jo så är det ju. Vi har skrivit mycket om vinterdäck, dubbade eller dubblösa, och om krav på vinterdäck för lastbilar de senaste dagarna, nu när halva Sverige varit isgata.

Men än så länge behöver ju inte ens personbilar ha vinterdäck. Kravet börjar den första december, på onsdag.

Till dess är det fritt fram att köra vidare, om man kommer någonstans, på sommardäcken.

Trots allt tal om varmare klimat, varför inte kräva vinterdäck (för alla förstås) redan från den 15 november? Eller från den första november, ännu bättre.

Vem har modet att stoppa all lastbilstrafik just nu och genast?

Från sydligaste Sverige och upp till Mellannorrland råder totalt kaos i trafik, mest på grund av lastbilar som kört fast och i värsta fall spärrar hela vägen. I båda riktningar.

Nu har eländet pågått i över ett dygn, och ingen förbättring i väderläget är i sikte.

Alltså: Ta ett beslut omedelbart om att alla långtradare måste svänga av på närmaste rastplats och stanna där tills vägen är farbar utan risk för andra, det har varit tillräcklig många allvarliga olyckor redan, och utan risk för fler stopp.

Ingen tjänar på att ha den tunga trafiken ute på vägarna nu.

Men vem tar beslutet? Polisen? Trafikverket? Eller måste det upp på ministernivå (hoppas inte).

Ni som känner er manade att agera, lyft telefonluren, ring och kolla hur ett sådant beslut kan tas.

Och sen – se till att ordna lagstifningen så att sådana beslut kan tas utan diskussioner i framtiden. För det här är inte sista snöovädret.

Passa på att diskutera däckkrav på tung trafik samtidigt. Med ett krav om vinterdäck eller snökedjor hade vi sluppit det mesta av problemen.

Halv fem i morse sladdade en långtradare in i vajerräcket på E4 vid Nyköping. Släpet ställde sig på tvären över vägen och E4 i norrgående riktning fick stängas av i sju timmar!

Under tiden tvingades genomfartstrafiken in på gamla Riksettan rakt genom Nyköping.

Olyckan skedde på en raksträcka men berodde på en sladd. Varför?

Bilen, en helsvensk långtradare med nästan nya däck runt om borde inte sladda in i räcket. Visserligen hade bilen sommardäck, men det räcker inte för att få sladd på en raksaträcka.

En gissning, föraren somnade strax innan. Kom utanför kanten, vaknade till och styrde upp bilen på vägen igen. Då kom sladden.

Fel gissning, visar det sig. Långtradaren hade så bråttom att föraren var rvungen att göra en omkörning i snömodden!

Facit: Ingen kom till fysisk skada. Ren tur! Men Nyköping korkades igen under hela förmiddagen för att den svenska infrastrukturen är så skör.

E4 spärrades av vid McDonalds. En tydlig avspärrning. Ett tiotal privatbilister, hemmafruar och vanligt folk, inga busar, provade ändå på att köra E4 som vanlig, runt avspärrningen. De fick 500 kronor i böter vid olycksplatsen.

Trafiken beräknas släppas på igen vid 12-tiden.

Jag ber om ursäkt. Jag hade fel om BMWn i dödsolyckan i går. Jag skrev att bilen hade antisladdsystem, och att den trots systemet sladdade av vägen. Men nu vet jag bättre. Bilen hade antispinnsystem, som det också framgår i en av kommentarerna till mitt förra inlägg. Men inte antisladd.

Claes Tingvall säger att det är omöjligt att få sladd om bilen har antisladdsystem. Oavsett typ av däck.

Dödsolyckan i Sörmland i dag bevisar motsatsen.

Bilen, en alldeles modern BMW 1-serie med antisladdsystem – och bra dubbdäck – har av ännu okänd anledning fått sladd och rusat med höger bakdel rätt in i ett stort träd vid sidan av vägen.

Bilens front är helt oskadd, skadorna finns bara bak där trädet trängt ända in till bakrutan.

Föraren har vad jag försår använt bilbältet, det är i varje fall avklippt. Något som räddningstjänsten sannolikt gjord i samband med att man tag ut ut föraren ur bilen.

Olyckan stödjer min egen uppfattning, och resultatet från en ännu inte publicerad rapport från VTI (forskaren Mattias Hjort med flera) att även bilar med antisladdsystem kräver bra friktion för att sladden inte ska uppstå. Här har bilen haft nästan nya dubbdäck, men frosthalkan var för hal…

Se mer bilder på fotografen Peter Lindvalls hemsida peterlindvall.se.