Ni har sett annonserna: Volvo XC60 – världens säkraste bil!
Men är den verkligen det?
– Nej, säger Toyota och stämmer Volvo inför Marknadsdomstolen.
– Jo, säger Volvo. Och fortsätter med annonskampanjen.
Bråket började i somras när Toyota annonserade sin mellanklassmodell Avensis som ”Sveriges säkraste bil”.
Då surnade Volvo till, och Toyota stoppade kampanjen.
Så här var det: Försäkringsbolaget Folksam gör statistik på säkra och farliga bilar. Och senast var Toyota Avensis (årsmodell 2003) säkrast.
Men även om Folksams statistik är bra, så är den inte alldeles korrekt. För underlaget har brister. De bilar som försäkras hos Folksam redan när de är nya är med i skadestatistiken direkt, medan andra bilar knappt syns förrän efter fyra, fem år eller längre.
Toyota har sin vagnskadeförsäkring hos Folksam, och är alltså med direkt. Medan Volvo har sin hos Volvia (som ägs av If) och alla nya Volvobilar blir kvar där i minst tre år, ofta i fem.
Sen är det upp till ägaren att byta till vilket bolag som helst. Ibland till Folksam. Och först då börjar alltså Volvobilarna märkas i Folksams till synes oantastliga statistik.
Euro Ncap är en annan krock-undersökning som sällan kritiseras.
För några år sedan fick mellanklassbilen Renault Laguna det dittills bästa resultatet i Euro Ncaps krocktest. Annonserna lät inte vänta: ”Renault Laguna – Europas säkraste bil”.
Och vi ”kritiskt granskande” journalister hängde på och berömde.
Men Renault Laguna var ju bara bäst i Euro Ncaps krocktest. Inte i verkligheten, som ju rymmer många fler olyckstyper än de tre förbestämda krockarna i testlabbet.
Till exempel pisksnärtskada, som står för 75 procent av alla personskador, och som kommit med i Euro Ncaps tester först i år. Flera ”säkra” bilar rasar i tabellen när pisksnärtskadorna vägs in.
Euro Ncap visar egentligen inte mer än vilka bilar som är säkra i just Euro Ncap, dessutom – bara i sin storleksklass.
Folksam är på sätt och vis bättre, för nu handlar det om verkliga olyckor. Men – bara om bilen är försäkrad i Folksam.
”Det finns säkrare bilar än Volvo XC60” skriver Toyota i sin stämningsansökan till Marknadsdomstolen.
– Dessutom vill vi ha prövat om en tillverkare kan göra ett sådant påstående som Volvo utan att luta sig mot någon undersökning, säger Bengt Dalström, informationschef på Toyota.
Men vem avgör vilka undersökningar om bilars säkerhet som är ”säkra”? Euro Ncaps, Folksams eller kanske Volvos egna. Och vem bestämmer vilken statistik som överhuvudtaget är ”godkänd”?

Som jag skrev på bloggen förra veckan körde jag upp till Gåraträsksjön i söndags.

Hade väl trott att polisen skulle stå med lasern, men de hade annat för sig: Snökaos hela vägen. Det var iIlla plogat och usel sikt i snöröken. Vägverket! Vad håller ni på med? Nollvision  betyder det Noll sikt?

Men på Gåraträsksjön finns ingen polis (utom när Ruben kommer upp och testar någon gång). Och i dag klarnade det upp.

Med antisladdsystemet (jo, nya Evo har äntligen fått esp) går bilen understyrt på isen men med systemen urkopplade går den att balansera Evon perfekt på lätt överstyrning och exakt styrning. Bästa bilen jag kört på is? Jo, jag tror det.

På allmän väg är bilen dock överstyrd även med alla antisladd och antislir inkopplade. Hur roligt och lättkört som helst.

I morgon kör jag hem. Trist. För så här bra har isbanan på Gåraträsksjön aldrig varit. Isen är perfekt och snön på sidorna mjuk och ingen skada skedd om man råkar halkar ur spår.

Matti plogar vägen upp till isbanan på Gåraträsksjön. Och Johannes (ej på bild) plogar själva banan.

Och inte minst – Åke på Preem i Norråker (inte heller på bild, den här gången) får sälja bensin. Evon är inte direkt snål när man gasar på isen.

Över en veckas ihållande snöfall i minus 20 har äntligen ersatts av strålande sol och bara minus 8.
Grymt!

”Förbjud all trafik med bensin- och dieseldrivna bilar och lastbilar från år 2030”. Ja, så sa regeringen i går.
”Stollar!”, säger jag.
Dels för att vi är med i EU, och EU aldrig kommer att godkänna ett sådant förbud. Dels för att alternativen till fossila bränslen inte är klara om 20 år.
Som politisk viljeinriktning ser gårdagens beslut kanske tjusigt ut men som en realistisk tidsram är det bara tramsigt och okunnigt.
För tretti år sedan ledde Centern kampen mot kärnkraften. Jag röstade också nej. För riskerna med olyckor och avfall, och för att jag trodde på alternativen.
Jag ändrade uppfattning för många år sedan. I förgår ändrade sig också Centern. För riskerna är mindre än vi trodde då. Och alternativen än i dag långt bort.
Men då, 1980, var det ändå på riktigt. En majoritet av svenskarna ville verkligen avskaffa kärnkraften. Det satt i folksjälen.
Gårdagens beslut kommer att vara bortglömt om ett par veckor. För att ingen kan ta det på allvar.
I dag är jag i södra Spanien för att testa en ny hybridbil från Honda. Den är nästa generation bil och har en elmotor som bidrar till att minska bensinmotorns förbrukning. Men bensinmotorn är fortfarande den huvudsakliga kraftkällan.
Nästa generation hybrider kommer inom fem år. Då blir elmotorn viktigare, och batterierna kan laddas i vägguttaget. Men där finns fortfarande en bensin- eller dieselmotor för att kunna köra längre än sju, åtta mil som är den beräknade maximala räckvidden för nästa generation batterier.
Ingen kan ens gissa när bilen som drivs enbart med el är färdig för massproduktion.
Och ingen vet hur vi ska alstra elektriciteten för att ladda batterierna.
Är det med kärnkraft? Eller tysk brunkol? I dag tror bara Miljöpartiet att vindkraft och solenergi kan frälsa världen.
I USA och Kina, världens två största bilnationer, blir definitivt el från kol den huvudsakliga energibäraren när oljan är för dyr om tio, tjugo år. Vem tycker att det låter som en bra idé?
Nej, Maud Olofsson. Gårdagens utspel är bara pinsamt.
Och lika illa underbyggt som påhoppet på Saab och Volvo i höstas när du påstod att de tillverkar ”fel bilar”.
Jag vill också att bilarna blir mindre och snålare. Jag är också intresserad av alternativa bränslen.
Men glöm inte att bilmarknaden är global och att Sverige är medlem i EU. Och att vi vill ha jobben kvar i landet.

Och jag vill att vi ska kunna resa och transportera varor i Sverige även om tjugo år.

Så stoppa undan retoriken och gör något konstruktivt istället!

Sitter på Arlanda. Ska till Spanien och köra nya hybriden Honda Insight. Ska bli spännande.

Men nästan ännu mer spännande blir det i helgen, när jag äntligen får lägga vantarna på en Mitsubishi Evo 10, den nya ”rallybilen”. i den legendariska Evo-serien.

Det bär norr ut mot snö och is på söndag morgon. Får se om det blir till Luleå (hälsa på yngsta dottern) eller till Gåraträsksjöns isbana.

Men väderprognosen pratar ju om vinterföre redan på E4. Perfekt!

Mr Stioll och jag satt långt bak i planet, och alla indignerade läsare kan andas ut. Aftonbladet betalade min biljett.

Över Atlanten också, där jag stödreste med SAS, trots extrem alkoholransonering i de bakre regionerna. Snålt. Dumsnålt, om man vill ha fler passagerare än tappra skandinaver.

Jo, då, Stoll och jag pratade bilar också. Men det var inte hans starka sida. Analysen av problmemen i Mellanamerika, i USA och på andra håll där USA är med och trixar och fixar.

Det var märkligt att fotografen Lasse Allard och jag, som bokat biljetten från Houston i Texas till New York för länge sedan, inte fick platserna brevid varandra.

Men min nye granne i sätet var en trevlig karl. I min egen ålder. Grymt allmänbildad.
Antropolog, med Mellanamerika som specialitet.
Honduras, Nicaragua och Guatemala.

Vi pratade om allt som har med Mellanamerika att göra, om motsättningarna mellan latinos och indianer.
Och jag undrade vem som betalade hans resor till indianbyarna.
Universitetet i Vermont, där jag är lärare, sa han.

Hmm…

Sen pratade vi om mig. Om mina resor runt om i världen. Vad jag tycker om USA och Texas, vad jag brukar göra i Nordafrika och varför jag har problem i immigrationen.

Och så råkade jag se hans flygbiljett ”David Stoll”. Och frågade om han var tyskättling. Och sen pratade vi om hans förfäder från Schwarzwald.

Jag berättade om när samtliga polisstyrkor i Virginia jagade mig för att jag kissat mot ett träd intill en liten landsväg i obygden och han berättade att han är demokrat.
Och han sa att han varit i Norge, men inte i Sverige, och att han kände en del svenska journalister.

Ja, flygtiden på tre timmar räckte inte för allt vi hade att prata om.

När jag googlar på honom ser jag att han är misstänkt CIA-agent.

Tja, varför inte. Pusselbitarna passar in.
Trevlig, prydlig universitetslärare. Det perfekta kamouflaget.

Får se vem jag hamnar brevid nästa gång jag flyger i USA.

Nu tror inte ens Centern att alternativ energi räcker för att hålla Sverige igång. Nu tvärvänder partiet och tycker att fortsatt kärnkraftutbyggnad låter som en bra idé.

Jag såg Maud Olofsson i Rapport, och kom att tänka på att hon gör en stor grej av att alla hennes kläder är svenska.
Det är bra.

Men så kom jag på en annan sak: Hon kanske inte känner någon som importerar utländska kläder.

För hon kör etanol-Ford sen många år, för att hon känner Fordhandlaren i Ö-vik, Per Carstedt.

De går i samma kyrka, hon och Etanol-Jesus, som han kallas. Och har känt varandra sen barnsben.

Men – om hon inte hade känt Per Carstedt – då hade hon kanske kört en Saab, om hon nu tycker att etanol är så bra.
Eller en Volvo, om hon menar något med låga CO2-utsläpp.

Vem vet. Hon kanske går och köper en V50 DrivE nu.

”Best Mexican food in town”, så säger alla om Vasquez i Uvalde.
Krogen ligger på väg 90, en kilometer söder om korsningen mitt i stan.

Enrique slår sig ner vid vårt bord. Vi sitter tysta. Förstummade. Han berättar.
Mest om sin tid i Koreakriget.
Om hur han betraktades som galen när han helt utan dödsfruktan rusade in bland fienden.
Och hur han befordrades till sergeant. För sitt mod och sin tapperhet.

Nej. Han skadades inte. Han klarade sig helskinnad. Även mentalt. Säger han.

Fast kanske ändå inte helt. ”I was a bad guy. Very bad. BAD” Säger han och ögonen lyser.
”I killed many coreans and chineses. and cut their noses, ears and tungues…”

Jo då. Best mexican food in town. Det stämmer.

Och bilder på George W Bush och Condoleza Rice, vänner i familjen, och andra politiker som vi inte känner till, och en som var på månen och en världsmästare.

Ett par reser sig från bordet brevid. De är ranchägare och har massor av kossor utanför stan och framförallt runt omkring Continentals testbana där vi testar sommardäck.
Han är gammal fotbollspelare, en jätte, hon ser yngre ut, och bjuder oss till stans Country Club i morgon. Man måste vara medlem, men vi får komma som hennes gäster.

Klart vi ska dit.
Och sen till Lone Star som är en danslada alldeles bortom Uvaldes Guns and Liquor store. (Just det, vapen och sprit-butiken.)  Ett lokalt country-band spelar.

Texas visar sina bästa sidor.

Skönt att veta att man är i säkra händer. Det är inte bara Lasse Allard och jag som bor på motell i Uvalde utan 15 state troopers. också.