Polisen ska äntligen börja jaga rattfyllon på lite säkrare platser och tider.

De senaste åren har kvantitet gått före kvalitet. Målet förra året var 2,5 miljoner blåskontroller, men för att lyckas med det betinget har poliser runt om i landet prioriterat ställen med mycket trafik – men få rattyllon.
Då går jobbet fort och problemfritt.

Och polisena får sina guldstjärnor av chefen. (Jo, det är sant. Och de som inte når upp till betinget, kanske för att de försöker stå på ställen med fler riktiga fyllon, de får en utskällning, missar befordran och löneförhöjningar!!)

Men har mass-kontrollerna minskat fyllan på vägarna? Knappast!
Jag har skrivit om eländet många gånger och kanske har droppen urholkat stenen.

För i dag säger Bengt Svensson på Rikspolisstyrelsen i Sydsvenska Dagbladet att taktiken ska ändras. Nu ska det bli färre kontroller (2,2 miljoner år 2008), men säkrare.

Mest spännande är att Bengt Svensson nämner idrottsplatser tidiga lördags- och söndagsmorgnar.

– Då kan man misstänka att föräldrar som druckit lite för mycket kvällen innan kör sina ungar till träning och matcher…

Andra ställen som ska prioriteras är färjeterminaler och krogar.

Bilbloggens guldstjärna härmed till Bengt Svensson.

I Argentina ar det helt naturligt att dö i trafiken. 8 000 varje år de senaste tio åren.

Och nu får det räcka, tycker nya presidenten Christina Kirchner. Som i går lanserade ett nationellt program för att minska trafikdöden.

Hon vill satsa på utbildning och information(!, läser hon Bilbloggen?) och mer polisövervakning (fast det verkar svårt, det är fullt med poliser ute på vägarna redan i dag) (Men de verkar inte direkt syssla med trafikövervakning, förstås. Mest med allmän kontroll)

Kanske ska alla bilar få gps-övervakning, men hårdare böter är redan klart.

Och hårdare kontroll och straff vid rattfylla, köra mc utan hjälm (hur blir det när hela familjen är ute på samma hoj?)

Men säkerhetsbälte talas det inte ett enda ord om. Det är alldeles for jobbigt för argentinarna.

Min Volvo XC90 är specialutrustad för Argentina och SAKNAR bältespåminnare för passagerna fram!

Det är bara när föraren kör iväg utan bälte som det lyser och piper.

Plötsligt,, strax norr om Cachi, är vag 40 asfalterad. Och då känns inte vägs ände, vid Ushuaia nere vid Eldslandet, lika avlägset längre…

Men asfalten ar förstås slut efter ett par mil. Sen ar det tvättbräda och grova stenar som vanligt igen.

Eldslandet far vänta.

De senaste dagarnas regn har varit förödande för vägnätet. En del vägar, som Ruta 40 mellan San Antonio de los Corbes och Catchi ar helt raserad på flera stallen.

Det går teoretiska att ta sig fram på indianernas gamla stigar, men det går sakta när man måste flytta bort stora stenblock var 100 meter.

Nar det regnar mycket räcker vägtrummorna inte till. Har man tur rinner vattnet över vägen. Har man otur spolas hela vägen bort.

Här är det en halvmeter djupt. För mycket för vanliga bilar och för mycket för äldre bilar med fördelare och lock som inte håller tätt.

Flera äldre pickuper blir stående sen överentusiastiska förare försökt köra över vadstället.

För tio år sedan hade ingen varit förvånad om man rest runt i Argentina utan någon kontakt med yttervärlden.
Men i dag är vi vana med mobiltelefon och bredband överallt.
Därför blir man förvånad när den nya tekniken inte funkar.

Förra året hade Telia tydligen bättre avtal med de argentinska operatörerna, för då fungerade min telefon bra.
Nu är det oftast ”ingen täckning” eller ”endast SOS-samtal”.

Därför dräller mina mobilbilder in med ojämna mellanrum.

Och med texterna till är det lika illa. För bredband är en bristvara, även om argentinska staten gått in och sett till att alla hotell i nordvästregionen ska ha ett fungerande bredband.

Just nu kan jag alltså skriva texter,
men inte skicka bilder.
Jaja.

Jesus är störst.

Det är inte många som använder säkerhetsbälte. Och en taxichaufför i Cordoba för ett par dagar sedan hade sitt eget sätt att skydda sig. Vid varje kyrka vi körde förbi gjorde han korstecken.

Husen i Salta är ofta i den typiska kolonialstilen.

Strax efter förra sekelskiftet fick erövrarna för sig att börja bygga sina hus i kolonialstil. I storstäderna rivs de husen för att ge plats för nya höghus, men i Salta  står ivet still och husen finns kvar.

Bedagade Hotell Colonial på stora torget minner om storhetstiden.

Den klassiska argentinska asadon liknar inte våra svenska grillaftnar

Den argentinska asadoren är mycket störe än våra svenska grillar och har utrymme för kött som ligger till sig och bara värms långsamt. Oxfilé grillas aldrig, och det mesta köttet grillas länge och väl.

Typiska bitar är revbenen, tunnskurna, plus det kött som skurits loss från revbenen, men den är det mycket av det som vi aldrig lägger på grillen, eller ens (tror att vi) äter (fast det mals ju ner i korv…)

Tunntarmen MED innehåll, det vill säga lagom idisslat gräs, är ett måste. Halsmandeln värsta delikatessen (Lika dyrt som oxfilé!), njurarna, blodkorv (smakar som blodpudding( olika köttkorvar.

Men nu fick jag en bit som jag aldrig ätit förut och inte kunde identifiera. Till slut fick jag fråga: Det var juver!!

Gott!

Helst ska det vara det typiska arnetinska rödvinet Malbec till, men det vita Torontes hätr uppe från Salta-området går bra när kvälltempen inte vill under 25 grader.

Till slut fanns ingen anna råd än att köra till sjukhuset och får en dos syrgas.

Passet var på över 4 000 meter, och San Antonio de los Corbes ligger på en högplatå på 3 800 meter.

Rör dig långsamt, gör inga tunga lyft, ät bara lite, drick inte sprit, sa indianerna i San Antonio till mig. Men trots att jag lydde alla råd kändes det som om jag skulle svimma vilken minut som helst.

Försökte sova lite siesta, men kunde inte somna. Så till slut körde jag till byns lilla sjukhus och fick sitta med en syrgasmask i en kvart.

Sen var jag som ny.