Det är lika långt mellan mackarna i norra Argentina som i Norrlands inland.

YPF, det halvstatliga argentinska bensinbolaget, ransonerar på 95-oktanig ”Super” på många mackar. 95-oktan är en bristvara trots att Argentina har egna oljekällor.

Anledningen är att all olja raffineras utomlands och köps tillbaka för dyra pengar och man för bensinen i vissa kvoter. Därför vill man helst sälja det 98oktaniga ”Fangio” (just det, döpt efter racerstjärnan).

Så man får tanka för max 50 pesos (drygt 100 kronor) och då får man 50 liter. Vill man ha mer får man fylla på med högoktanigt.

Men i San Antonio är 95-oktan inte ransonerat. Så jag fyller tanken. Och det behövs, det är långt till nästa mack.

Det gäller att ha koll på kartan och de få vägskyltarna.

Legendariska Routa 40 sträcker sig längs Andernas östsida från Eldslandet i söder till gränsen mot Bolivia i norr. Drygt 485 mil väg.

Det är mest grusväg, tvättbräda, och riktigt ruggigt grovt grus. eller sten.
Så det gäller att ha bra stötdämpare och friska däck, och lika friskt reservdäck (jag var lite nervös innan jag hittade nyckeln till hjulens låsbultar – den låg i förstaförbandspåsen!).

Men Volvon har gått perfekt, trots ett totalt meningslöst sportchassi. (Vad är det för typer som väljer sportchassi? Dom som måste hävda sig inför grannar och jobbarkompisar – ”Och så valde jag sportchassi, förstås!” ?)

Men Volvo går ändå långt bättre än den långa Grand Vitaran som vi också har med oss. Vitaran hoppar och studsar, utan sportchassi, kränger rejält och känns på gränsen när det är rena avkopplingen i Volvon.

Och en sak till – Vitaran ser ut att ha kört all grusväg med rutorna nervevade, full med damm överallt, medan Volvon ser ut att komma direkt från rekondfirman. Den har ett märkligt fint kupéluftfilter!

Routa 40 är Argentinas motsvarighet till vår Väg 45. Men den går i ännu ödsligare bygder. Och istället för granskog är det stenöken och Andernas hisnande toppar på västsidan. En del är över 6 000 meter.

Här i vägskälet är vi 3 800 meter över havet, har Argentinas största saltöken framför oss och Bolivia ytterligare ett tjugotal mil norr ut.

San Antonio de los Corbes är ett indiansamhälle i gammalt inkaland, har 2 000 invånare där de flesta männen jobbar på saltfälten.

I San Antonio korsas väg 40 av vägen till Chile och av järnvägen.
Fast tåget är numera mest en turistattraktionoch går ett par dar i veckan under högsäsong från Salta till San Antonio, och tillbaka igen.

En märklig sak på den här höjden – kolsyran i mineralvatten och öl försvinner på en minut! Öppna korken och det bubblar sjukt en liten stund, sen är drycken avslagen.

Och kulan i deodoranten poppade ut när locket lossades, och schampoflaskan hade läckt i toaväskan- Märkligt. Men naturligt.

Då och då viker det av något tunnt litet spår upp mot berget. Jag provar en men vänder tillbaka. Vem hittar mig, och när, om bilen rasar ihop djupt inne i en dalgång eller uppe på berget?

Sen vi lämnade San Antonio har jag inte sett en enda bil. Utom Vitaran som är långt före nu.
Bara några hjordar med åsnor och – lamor!
En lamababy (vad heter dom – kalv, killing, lamm eller bara unge?) skulle över vägen framför nosen på Volvon. Men Volvon klarade ”Lamatestet” perfekt!

San Antonio ligger på en högplatå omgiven av berg. Höga Anderna i väster och de lägre utlöparna i öster. Och det är höga pass på väg in till platån.

Vägen mot Jujuy går 4 170 meter högt. Det är 7 grader och ligger lite nysnö efter nattens lätta snöfall och minusgrader.

Märkligt, för på ”bara” 3 800 meter var det alldeles nyss 25 grader varmt.

Asfaltvägen över passet känns som en lisa efter all grusväg. I synnerhet efter första sträckan norr om Salta där vägen rasat efter skyfallen dagarna före och man fick välja spår noga innan man korsade bäckravinerna med forsande vatten.

Så här högt har jag aldrig kört en bil tidigare. Inte ens varit tidigare.

Europas högsta berg, Mont Blanc, är 4 810 meter, bara 600 meter högre än Paso de Jama.
Jag tar ett djupt andetag men det är glest mellan syremolekylerna. Att bilmotorn inte protesterar är märkligt.

Hela familjen på väg till karnevalen som firas rejält i Argentina
Inte minst här i Jujuy.

Vem pratade om säkerhetsbälten?
Eller att köra hem nykter?
Eller ens om hyfsade bromsar?

(Ok. kameramobilens styrka är inte att ta motljusbilder…)

polisen i salta kokar

På stora Routa 9 som jag nu kört nästan hela sträckan från Buenos Aires till Bolivia är trafiken oftast lugn och gles. Det är långfärdsbussar (järnvägen är nerlagd i stora delar av Argentina och flyg är för dyrt för vanligt folk), pickuper och långtradare och några enstaka privatbilar.

De är antingen små Chevroleter eller rejält inkörda bilar som Peugeot 504.

Bilarna hålls vid liv med konstgjord andning och just andningen, eller kylningen, blir lätt ett problem. Så i stigningarna norr om Jujuy stod ett tiotal bilar med kokande kylare.

Polisen i Salta sympatikokade.

Jag kan faktiskt inte minnas en enda gång under alla år som jag bevakat bilindustrin som Volvo ljugit i en säkerhetsfråga.

Göteborgarna har ibland mörkat om kvaltetsproblem, men när det gällt trafiksäkerhet har företaget alltid varit snabbt med att gå ut med information.

Nej, jag sitter inte inne med sanningen om Franskolyckan, bara med en magkänsla.
Och den säger mig att knappt någon vanlig människa ställer sig upp och säger:
Jag trampade på fel pedal, och dessutom körde jag för fort från början.
Därför dog två barn i vår lilla stad.

Då är det lättare att säga: Bromsarna tog inte.
Och det är min hypotes tills vidare.

Olyckan berodde på ett mänskligt misstag, inte på ett tekniskt fel.

Hittar till slut en mack som tar Visa, men bankomaten är stängd.

Resan norr ut från Cordoba går via Jesus Maria på väg 6. Funderar på lunch och bensin vid halv ett-snåret, men kör vidare och satsar på nästa bny.
Men det kommer ingen nästa by de närmaste 15 milen. Bara saltsjöar och ödemark och nästan ingen trafik alls.

I Santiago del Estero hittar jag till slut en mack som tar visa, och försäker få ut lite extra pengar i bankomaten.
Men två vakter i skottsäkra västar viftar bort mig, till en annan bankomat.

Sen vidare mot Tucuman (där Argentina skrev under sin självständighetsproklamation efter århundraden under Spanien) och till Rosario de la Frontera där hälsosamt vatten porlar upp ur jorden överallt.

Men vi valde bort det gamla fina kurhotellet och stannade på ACA:s hotel intill.
ACA, det är Automobil Club Argentina, alltså motsvarigheten till Motormännnens riksförbund. Men mycket bättre.
Med egna bensinmackar och egna hotell.

I morgon fortsätter resan mot Salta, provinshuvudstaden.

De flesta bilister som påstår att bromsarna inte tog ljuger. De glömde helt enkelt bort att trampa på bromsen! Eller ännu värre, de trampade på fel pedal och ÖKADE farten i stället.

Flera sådana misstag, i snabb följd, nästan utraderade Audi från den amerikanska marknaden för 25 år sedan.

Ett antal förare trampade på gasen, men hävdade att de bromsat allt de orkade. Ändå rusade bilen i allt högre hastighet. Och Audi dog i USA.

Även här i Sverige ljuger bilister om fel på bromsarna mer som regel än undantag. För att dölja att de glömde bort att köra bil en stund, eller gjorde fel.

Men ibland är det faktiskt tekniska fel bakom olyckorna. Som hos Volkswagen för tio år sedan, när saltslask gjorde bromsarna nästan verkningslösa. Och kanske nu igen, när Skoda Fabia tappar bromsarna. Även hos Volvo har det förekomit ett problem med bromsarna. Och det var just på den modellserie som den franska olycksbilen hörde till.

Volvo säger att bromsarna på olycksbilen redan var kontrollerade och fixade när olyckan skedde.

Ljuger Volvo? Knappast.

Minns ni den katastrofala branden i Mont Blanc-tunneln? Där en Volvo-lastbil började brinna och satte igång katastrofen? Även då påstod åklagaren att det var Volvos fel, at det var ett typfel på lastbilen.

Efter många turer friades Volvo helt.

Jag gissar att Volvo personvagnar överklagar den franska domen och där domarna och inte bor i samma stad som föraren till olycksbilen, utan först i Strassbourg och senare kanske i Paris, då lär lokalpatriotiska skäl inte påverka domen längre.