Volvo XC90 är värsta lyxen här i Argentina. Men hur klarar den sig i nästan väglöst land i Anderna? Det får vi snart se.

Nu börjar äventyret. Eller i varje fall transportsträckan till Äventyret. Först 80 mil till Salta längt upp i Nordvästra Argentina.

Sen upp på 4 000 meters höjd. Där vägarna bara är farbara ibland. Och där turister avråds från att köra själva. Och där tvåhjulsdrivna bilar aldrig tar sig fram.

Alarmerande reklam på Castro Barros i Cordoba

Bälten? Bara för mesar! Motorcykelhjälm? Samma sak.

Taxiförarna här i Cordoba drar bara på sig bältet om de ser en poliskontroll, sen av med det direkt. Och att försöka hitta en taxi med bälten bak är nästan omöjligt. En taxi jag åkte med häromdagen hade till och med KLIPPT AV BÄLTENA FRAM!

Bland vanliga bilister kanske en fjärdedel har bälte, men oftast är det i lite nyare bilar, och aldrig någon mer än just föraren.

I går krockade en motorcykel med en liten skåpbil ett par kvarter bort. Det såg dåligt ut för hojåkaren där han låg mitt i gatan och blodet rann ur huvudet. Kanske dog han.

Men om han INTE dog så kanske han tänkte om med hjälmen. Nästa gång kanske han inte har den under armen… Nu låg den en bit bort alldeles oskadd.

En blixt från klar himmel, sen kom skyfallet.

Det är inte som hemma, där det är gråmulet i evigheter och regnar hur länge som helst. Här slår det om blixtsnabbt, regnar tokmycket en kvart eller en halvtimme och sen torkar det upp lika snabbt.

:
Enligt mottot: Shop till you drop. Eller åtminstone tills butikerna stänger.

Över 30 grader och sol, härligt i vanliga fall, men inte med bara en omgång kläder. Som jag dessutom redan haft på mig ett tag.

Så det blev en hel del shopping i gallerian Patio Olmos mitt inne i Cordoba.

Har jag tur får jag igen en del pengar av Lufthansa eller på resförsäkringen. Annars var det ändå värt vartenda öre att få ett par kortbyxor och några kortärmade skjortor. Och lite luftigare skor  och rena kalsingar…

På Lufthansa i Buenos Aires vill dom skicka väskan med buss, då kanske den kommer i morgon. Inrikesflyg låter ju snabbare, men týskarnas erfarenheter sen tidigare är tydligen inte de bästa. Vi får väl se.

”Välkommen till Argentina. Tyvärr kom din väska inte med, men här får du Lufthansas överlevnadskit.” Och det kändes nästan som ett uppköp. Tandborste, rakgrejer, deodorant och en prydlig t-tröja. Och 150 pesos i handen. 300 kronor – det räcker långt här i Argentina.

Landade klockan 21.00, körde 10 mil västerut på kvällen och hann köra om fyra bilar utan bakljus, ingen motorcyklist med hjälm och jag körde mot rött ljus två gånger . Det gjorde alla andra också.

Temperaturen vid midnatt: 28 grader. Tog en öl i hotellbaren, där gick tre av mina 300 kronor. 

Dålig tajming. Hemma en enda dag mellan däcktestet i Rom och resan till Argentina. Och just då ska jag nödvändigt iväg och köpa bil. Jo, så kan det bli.

Jag kom hem med den nyss, en Citroën Xantia (jo, igen), men nyare och finare och mindre begagnad än de andra (och den äldsta är redan såld).

Så ringde jag If för att försäkra bilen.
Då visar det sig att gamla Xantian kostar 5 731 kronor om året i helförsäkring, men den nya bara 3 293!

Men varför? Det är ju ”samma” bil.
Killen på If är lika konfunderad.
Till slut, sen han rådfrågat några kolleger visar det sig: Ja men det är ju din fru som äger den andra bilen…

Jaha. Och?

Jag som alltid hört att kvinnor kör bättre än män.

Vad lär vi oss av detta? Jo, att vi måste skriva över hustruns bil på mig. Och få 2 500 kronor över varje år att göra något roligare med.

Och du: Kolla in If-annonsen nedanför blogginlägget. Där står det hur man kan få 20 procents rabatt.
Nu vet du hur man får 50!

Ny och fin extra startmotor fick till slut igång planet.

Vårt Lufthansaplan som skulle ta oss vidare hem från Frankfurt var nytt och fint. Men ena motorn ville inte starta.

Då kom hjälp i form av en bil med kompressor. Den blåste in tyckluft i systemet, i evigheter. Men men den kompressorn var också trasig.

Så då kom det en ny, som var så ny att skyddsplasten satt kvar och gubbarna inte riktigt visste hur de skulle dra i alla spakar.

Jag tog bilden och la ut den på bloggen direkt ifall vi skulle störta. Då skulle ni förstå.
Men vi kom hem. Och knappast försenade alls. Det var grym medvind hela tiden.

Nöjd däcktestare i Rom. Nu med körkortet upphittat igen.  Foto: Jukka Antila

Körkortet. Vilket trauma.

Först trodde jag att jag glömt det på hyrbilsfirman på flygplatsen i Rom. Sen kom jag på att jag visat det för att kunna köra på Bridgestones däcktestbana ett par mil utanför stan.

Men där fanns det inte.

Det var med en klump i magen jag berättade för resten av däcktestarna, finnarna, och Lasse Allard.

Ja, men sa Lasse. Du lämnade ju in det i hotellreceptionen.

Ja, så kan det gå när det är mycket i huvudet samtidigt.

Testandet går mycket bra. Och vi kommer att publicera resultat som både förvånar och stämmer till eftertanke. Ni får läsa mer när alla resultat är uträknade om en månad eller så.

Helt sjukt! Jag som haft körkort sen 1967 och aldrig varit av med det, trots en hel del fortkörningar.

I går förlorade jag det.
Och i Italien av alla ställen.
Och bara två dar innan jag ska till Argentina.

Kaos!
Hur ska jag kunna göra något vettigt i Argentina utan körkort?
Jag som skulle upp i Anderna och köra i väglöst land på 4 000 meters höjd? Och köra ett par hundra mil bergsvägar.

Förra gången jag var i Argentina hade jag skaffat ett internationellt körkort.
Om jag gjort det den här gången också hade jag i alla fall haft någonting att visa upp.
Men nu – ingenting.

Ringde i panik till en snut jag känner. Han blev uppriktigt förvånad.
Inte att jag blev av med körkortet. Det var väl väntat.
Utan att jag inte hade en dublett liggande hemma…

Nu skriker finnarna på mig, nu måste jag ut och börja dagens däcktesande. vi är ju på Bridgestones bana utanför Rom. och gör vårens sommardäckstest.
Jag återkommer med detaljer om körkoret lite senare.

Kovalainen råkade blanda ihop vinerna. Det förlåter jag honom inte. Eller?

Grym språkförbistring på Bella Napoli när vi finnar och svenskar med händer och fötter försöker få kyparen att bära in två flaskor av ett hyfsat lokalt rödvin.

Han kommer med ett kylskåpskallt vin som ser tvivelaktigt ut redan på etiketten. Och innehållet motsvarar det första synintrycket (men även priset, vilket ursäktar en del).

När det är dags för pizzorna går jag själv till vinskåpet och väljer ut ett vin från Lazio (vilket inte bara är ett lag utan även området utanför Rom där vi är).

Det kostar 14 euro, är ruggigt gott.

Det tråkiga är när Kovalainen (han heter inte det, han heter Matti Kemppainen, men han är från samma by som F1-föraren, från Suomussalmi, och han kör nästan lika bra), jo det tråkiga är när han råkar ta fel flaska och fyller på mitt glas, där jag har kvar av det goda vinet, med budgetflaskan.

Men det är sånt man kan råka ut för.
Jag tror jag förlåter honom.
Jo. så får det bli.

I morgon bitti fortsätter däcktestandet. Hoppas det blir lite bättre väder.