En bit in på 1990-talet hade vi i Sverige fortfarande folk som visste hur man plogar en väg.
De var anställda av Vägverket, eller åtminstone avlönade av Vägverket. De var snabbt iväg med sina plogbilar och hyvlar och de satte ner plogskären direkt mot asfalten.
Ibland kom det en saltbil efter plogen, men aldrig före, som i dag.

För sen började Vägverket snåla in, och för att kompensera usel snöröjning, där saltet ofta får ersätta plogen, sänkte man hastighetsgränserna vintertid.

Jag har just kört 70 mil från Lapplandsgränsen. Och trots att det hade gått många timmar sedan senaste snöfallet låg det snö kvar på vägen. På hela vägen, eller i strängar i mitten med hjulspår att försöka hålla sig i.
Ibland var det slask, ibland svartis på asfalten, när man trodde att det var barmark.

Förrädiskt och svårkört.

Och usel snöröjning blir ännu sämre på vägar med vajerräcken.

För när jag kom upp på E4 blev det ännu värre. Visserligen var det is- och snöfritt på vägbanan, men höga snövallar mot vajerräcket i mitten OCH mot det i många fall onödiga vajerräcket på sidan töade och bildade stora sjöar på vägen.
Stora, djupa vattensamlingar som gjorda för att skapa vattenplaning.
Och för att frysa till is i natt.

Om Vägverket inte har en metod att ta bort snövallarna när vajern tar emot måste sidovajrarna bort. De ställer till mer skada än nytta.

Dessutom måste Vägverkets reglemente göras om så att plogbilarna kommer ut snabbare efter ett snöfall, och det måste plogas mer, och saltas mindre, och plogarna måste sättas an ordentligt, inte gå ett par centimeter ovanför asfalten (lyfta plogblad slits inte, därav fusket)

Jag körde hundra mil i finska Lappland förra veckan. På Europavägar, riksvägar och små länsvägar. Alla var bättre snöröjda än de största och mest trafikerade vägarna i Sverige.

Någon på Vägverket som skäms?
Eller som kanske till och med har en förklaring?