Way Out West dag 2

En av de bästa festivaldagarna någonsin. Så var dag 2 av Way Out West på förhand. Och på efterhand.

Det var nästan svårt att fatta hur man kunde klämma in så många bra akter på en och samma dag. Grimes, Haim, Håkan Hellström och The Knife är alla stora favoriter hos mig. Den här dagen kunde i princip inte misslyckas.

Men det började lite stapplande. Daytime Sessions är ett koncept som har funnits på Trädgården i Stockholm tidigare. Det innebär helt enkelt att spelningen äger rum mitt på dagen, och att man kan äta brunch och dricka öl medan man tittar på en artist. På Way Out West är det synthlegendaren Giorgio Moroder som splelar på Daytime Sessions. I och med hans medverkan på Daft Punks senaste skiva Random Access Memories har han tagit klivet in i ännu fler människors medvetanden.

Men han går inte på vid 12-tiden, som är den utsatta. Det dröjer och jag tröttnar. Efter en timme med bara en DJ så lämnar jag den specialbyggda scenen med den stora discokulan hängande över dansgolvet.

Rodriguez har gjort en lite annorlunda karriär, som många vet. Efter att Malik Bendjelloul kammat hem pris efter pris med filmen Searching For Sugar Man har det nästan blivit oundvikligt för Detroit-musikern att INTE turnera. I Göteborg får han ett väldigt varmt välkomnande och i solskenet är det skönt att njuta av en lugn spelning. Och framförallt är det inte alls en katastrofspelning som många tyckte att hans framträdande på Stockholm Music & Arts var.

Tyvärr är också WOW en väldigt mansdominerad festival. Men då är det härligt att de kvinnliga akterna är helt fantastiska. Haim släpper i september sin första skiva, men har redan lyckats charma många med sina låtar Falling och Forever. Däribland mig! Inne i Linné-tältet är det en härlig stämning och när de tre systrarna Haim på slutet river av ett våldsamt trumsolo tillsammans blir det en grym avslutning på en grym spelning.

Grimes är en otroligt spännande artist. Hennes live-framträdande är avskalat, men musiken är tung, med mycket bas och intressanta ljud. Hon har en lite otacksam uppgift, eftersom Håkan Hellström står och värmer upp borta på Flamingo-scenen samtidigt som hon går på. Men hon levererar, och när de stora hiterna Genesis och Oblivion spelas är det dans bland hela publiken.

Hur stora artister Way Out West än bokar, tror jag att de aldrig kommer att kunna slå Håkan Hellströms storhet i Göteborg. Hemmasonen blev bokad rätt sent, men det hindrar inte den största scenen från att vara fylld med folk. Med albumet Det Kommer Aldrig Va Över För Mig må Håkan ha tagit en annan musikalisk riktning, men den har fortfarande allsångsvänliga låtar. Valborg och När Lyktorna Tänds går verkligen hem hos alla besökare. Håkan går nästan alltid hem, särskilt på hemmaplan.

När mörkret är tätt är det dags för ännu en svensk akt. The Knife har redan turnerat med skivan Shaking The Habitual och jag såg dem i Hangaren i Stockholm tidigare i år. Det är faktiskt den exakt likadana showen de bjuder på i Slottsskogen. Samma ordning på låtarna, samma härliga upptempo i vissa låtar. Lite väl segt ibland. Men under avslutningen med Silent Shout dansar nästan alla.

Här är några bilder från gårdagen: