Allt härligt har ett slut. Så även festivalsommaren 2013.

Men vi ska inte deppa ihop riktigt än. Den avslutningen Popaganda bjöd på får mig bara att längta till nästa år. Mitt tredje besök på den lilla stockholmsfestivalen blev också mitt bästa, hittills.

Skillnaden mot förra året var tydlig hela tiden. Mer folk, längre köer och en mer förväntansfull stämning i luften. Med Håkan Hellström som avslutning på lördagen var det självklart på förhand att många skulle komma till Eriksdalsbadet.

Fredagen var dock lite av ett sömnpiller. Systraskap lyckades inte riktigt lyfta som första bandet ut, och även om Kate Nash och Jessie Ware var härliga kändes det lite som en uppvärmning inför kvällens stora dragplåster The xx.

Britterna med den minimalistiska scenshowen och de avskalade låtarna är något så ovanligt som ett band som funkar vilken tid på dygnet som helst. På Popaganda blev det med den ljumma sommarkvällen som inramning, vilket passar lika bra för dem som att spela mitt på dagen. De kräver inte så mycket helt enkelt. Och de mest populära låtarna från senaste skivan Coexist; Angels och Sunset, får såklart igång publiken. Bäst är faktiskt när Oliver Sim börjar skratta åt att Romy Madley Croft spelar fel.

Lördagen bjuder på betydligt bättre väder. Inget regn så långt stövlarna kan nå. Taken By Trees spelar på stora scenen under den tidiga eftermiddagen. En omgivning som inte riktigt verkar passa Victoria Bergsmans väldigt lugna ”vågpop”. Att hon har solglasögonen på sig under hela spelningen tillför inte särskilt mycket, utan bidrar snarare till att hon avskärmar sig ytterligare mot publiken.

2010 stod Hot Chip för en fantastisk konsert i slutet av augusti. Sedan dess har bandet släppt en till skiva. Den får självklart mycket utrymme på årets spelning, med all rätt. In Our Heads var en av förra årets bästa album. Och visst dansas det runt hela Skanstull, men det når tyvärr aldrig de där höjderna som för tre år sen. Att den nya singeln Dark And Stormy blir en väldigt blek del av setet är ju också tråkigt. Men jag tror att sångaren Alexis Taylor och resten av hans crew kommer tillbaka till Sverige ganska snart igen.

Håkan Hellström blev naturligtvis det stora affischnamnet när han presenterades som klar för årets Popaganda. Jag hade, likt många andra, enormt höga förväntningar på den enligt schemat två timmar långa spelningen. De förväntningarna överträffade den krullige göteborgaren med råge. När man har så många hits och när alla sjunger med i alla låtar är det självklart inte svårt att träffa rätt. Men oj vad han träffar rätt. Alla Håkan-spelningar är känslosamma. Det är gråt, lycka och ren eufori i en salig blandning. På årets Popaganda blir det så uppenbart att Håkan är en av de riktigt stora svenska artisterna i modern tid. Jag vågar utnämna den här spelningen till den bästa jag någonsin varit på. Aldrig har allting klaffat så bra som det gör när Håkan Hellström sjunger för rekordpubliken på 12 000 personer den sista augusti 2013.

Nu går vi in i en höst fylld med en massa ny musik och kommer ut på andra sidan med förväntningar inför en grym festivalsommar 2014!

Här är mina bilder från Popaganda 2013:

Till slut kom den, oundvikligen. Den sista dagen av årets Way Out West.

Två dagar med regn och en dag med fint väder. Så blir sammanfattningen av vädret. Tyvärr bjöd dag 3 på både regn och åska. Men det var iallafall fortsatt trevlig stämning i Slottsskogen.

Det började med Phosphorescent, som spelade inför en ganska liten publik på Azalea. Song For Zhula har blivit något av en hit, och när den spelades blev det många applåder. Människorna som hade trotsat regnet fick se en trevlig men på inget sätt oförglömlig spelning.

Medlemmarna i Goat har väldigt olika förklädnader på sig. Basisten står och spelar i någon slags röd trollkarlshatt och sångarna hoppar omkring i stora vita rockar. Den visuella delen har de tänkt på ordentligt. Jag kan tänka mig att upplevelsen förhöjs ännu mer om man är hög, vilket jag också tror att vissa hade insett, eftersom det luktade gräs inne i Linné-tältet. För mig var det en lagom bra konsert, bandet lät väldigt samspelta.

Trerätters på festival?! Ja, det passade jag och min kompis Jonas på att testa i det indiska köket. Överlag var det hög kvalité på maten på området, och för mig som vegeterian var det oerhört befriande att kunna äta allt. Fler festivaler borde överväga att göra som Göteborgsfestivalen.

I en helvit dress dyker han upp, den Kalifornien-bördige Kendrick Lamar. Han sjunger ofta om sin hemstad Compton, som med sin höga kriminalitet dragit in också Lamar. Men till slut satsade han på rapkarriären istället, och tur är väl det. Med sin kritikerrosade skiva från förra året, good kid, m.A.A.d city, tog han sig in mångas spellistor. Och publikkontakten är han bra på. Som sig bör delar han in publikhavet i en vänster-, höger- och mittendel. Det blir en stor fest på Azalea med Kendrick.

Kvällen slutar för min del på en svartklubb (eller svartfest som göteborgarna säger) i skogen mittemot Way Out West. Även om inte alla har varit på festivalen, märks det att det är många slitna besökare som dansar i leran. Det blixtrar och åskar runtomkring mig, men jag känner ändå att det har varit ruggigt kul med festival den här gången också.

Här är några bilder från gårdagen:

En av de bästa festivaldagarna någonsin. Så var dag 2 av Way Out West på förhand. Och på efterhand.

Det var nästan svårt att fatta hur man kunde klämma in så många bra akter på en och samma dag. Grimes, Haim, Håkan Hellström och The Knife är alla stora favoriter hos mig. Den här dagen kunde i princip inte misslyckas.

Men det började lite stapplande. Daytime Sessions är ett koncept som har funnits på Trädgården i Stockholm tidigare. Det innebär helt enkelt att spelningen äger rum mitt på dagen, och att man kan äta brunch och dricka öl medan man tittar på en artist. På Way Out West är det synthlegendaren Giorgio Moroder som splelar på Daytime Sessions. I och med hans medverkan på Daft Punks senaste skiva Random Access Memories har han tagit klivet in i ännu fler människors medvetanden.

Men han går inte på vid 12-tiden, som är den utsatta. Det dröjer och jag tröttnar. Efter en timme med bara en DJ så lämnar jag den specialbyggda scenen med den stora discokulan hängande över dansgolvet.

Rodriguez har gjort en lite annorlunda karriär, som många vet. Efter att Malik Bendjelloul kammat hem pris efter pris med filmen Searching For Sugar Man har det nästan blivit oundvikligt för Detroit-musikern att INTE turnera. I Göteborg får han ett väldigt varmt välkomnande och i solskenet är det skönt att njuta av en lugn spelning. Och framförallt är det inte alls en katastrofspelning som många tyckte att hans framträdande på Stockholm Music & Arts var.

Tyvärr är också WOW en väldigt mansdominerad festival. Men då är det härligt att de kvinnliga akterna är helt fantastiska. Haim släpper i september sin första skiva, men har redan lyckats charma många med sina låtar Falling och Forever. Däribland mig! Inne i Linné-tältet är det en härlig stämning och när de tre systrarna Haim på slutet river av ett våldsamt trumsolo tillsammans blir det en grym avslutning på en grym spelning.

Grimes är en otroligt spännande artist. Hennes live-framträdande är avskalat, men musiken är tung, med mycket bas och intressanta ljud. Hon har en lite otacksam uppgift, eftersom Håkan Hellström står och värmer upp borta på Flamingo-scenen samtidigt som hon går på. Men hon levererar, och när de stora hiterna Genesis och Oblivion spelas är det dans bland hela publiken.

Hur stora artister Way Out West än bokar, tror jag att de aldrig kommer att kunna slå Håkan Hellströms storhet i Göteborg. Hemmasonen blev bokad rätt sent, men det hindrar inte den största scenen från att vara fylld med folk. Med albumet Det Kommer Aldrig Va Över För Mig må Håkan ha tagit en annan musikalisk riktning, men den har fortfarande allsångsvänliga låtar. Valborg och När Lyktorna Tänds går verkligen hem hos alla besökare. Håkan går nästan alltid hem, särskilt på hemmaplan.

När mörkret är tätt är det dags för ännu en svensk akt. The Knife har redan turnerat med skivan Shaking The Habitual och jag såg dem i Hangaren i Stockholm tidigare i år. Det är faktiskt den exakt likadana showen de bjuder på i Slottsskogen. Samma ordning på låtarna, samma härliga upptempo i vissa låtar. Lite väl segt ibland. Men under avslutningen med Silent Shout dansar nästan alla.

Här är några bilder från gårdagen:

Regnet slutade falla. Way Out West 2013 hade börjat.

Det är alltid lite märkligt att gå in på en festival första gången under helgen. En vet liksom aldrig riktigt hur det kommer att se ut där inne. Men det var i princip ingen skillnad mot förra året, då jag också besökte Slottsskogen. Men då hann jag bara med tre spelningar totalt. Bara under torsdagen hann jag i år med fyra spelningar!

Det började med Alabama Shakes på Azalea. Ett band som har fått en välförtjänad hype, men som på WOW inte intresserar hela vägen. Den mest populära låten Hold On är visserligen bra live och sångaren Brittany Howard ger allt, men det blir lite halvtråkigt i längden.

Under ett samtal med en god vän i ”ölinhängnaden” får jag sen beskedet att en medlem i Crazy Horse, som skulle spela med Neil Young senare under kvällen, har varit med om en olycka. Bandet har fått ställa in kvällens spelning med otroligt kort varsel och göra väldigt många fans besvikna. Mer information om detta släpper festivalledningen på måndag och som en slags kompensation gäller alla endagsbiljetter för torsdagen nu för hela helgen.

Tame Impala har också fått en stor hype i och med bandets kritikerrosade skiva Lonerism, som kom förra året. De står också på Azalea och får under spelningens gång sällskap av en flygande, radiostyrd helikopter. Den blinkar i rött och grönt och har en liten GoPro-kamera fastspänd på sig. Självklart blir den publikens och bandets gunstling, sångaren Kevin Parker säger att han inte tänker gå av scenen förrän han fått röra på helikoptern. Och visst får han göra det, till publikens jubel. Själva spelningen bubblar tyvärr inte av energi, och även om musikens kvalitet är hög tänder det aldrig riktigt till.

Den minsta scenen heter Linné och ligger längst bort på området. Det hindrade inte en hel hög med människor att söka sig bort dit för spelningen med Beach House. Det är trångt och mörkt inne i tältet där Baltimore-duon spelar med en minimalistiskt ljusshow. Skivomslaget till Bloom är svart med vita prickar och det får vi åskådare se på Linné i form av ljus. Väldigt snyggt. Och det är en härlig konsert de bjuder oss på. Låtar som Lazuli och Myth passar verkligen bra i mörkret som kvällen sveper in Beach House i. Jag såg dem på Hultsfred för ett par år sen. Då var det dagsspelning, på Way Out West funkar det mycket bättre med kvällen.

Stay Out West i Göteborgs nattliv skulle kunna vara en riktig hit. Men i och med att det är så många som vill gå på så få spelningar, blir det hemska köer och besvikna festivalbesökare. Så även jag och min kompis Jonas. Vi ville se Allah-Las på Pustervik, men det var fullt. Men vi struntade i att bli besvikna till slut och följde med några tjejer till Liseberg. De skulle se Looptroop Rockers och bedyrade att spelningen skulle bli bra. Själv är jag inget större fan, men det var riktigt bra tryck i den lilla dansbanan. En rolig avslutning på dag 1.

Här är några av bilderna från gårdagen: