Truckfighters spelar som vanligt i 90km/timmen, men Getaway bjuder på det lugnaste giget jag någonsin sett med dem.

Jag vill skylla det helt på publiken: svensk, nykter, fesljummen töntpublik som knappt låter stackars Dango crowdsurfa när han vill det.

Jag har sett Trucken lira i Berlin där hundratals galna tyskar klättrar på varandra. Jag har kastats upp på scenen och deltagit i vilda mosher, haft the time of my life, funnit livsvänner och fiender. Jag har lämnat gig med Truckfighters haltande, med rivna kläder och blåmärken.

På Getaway kunde jag istället besviket och med lätthet gå längst fram till kravallstaketet, ställa mig i lugn och ro för att avmätt knycka på nacken. VA!? Vart var kängan i huvudet där? (Så ska det inte vara!)
Du ska slåss för att kunna vara med när Trucken spelar.

Svensk publik kanske inte förstår stoner rock …
Kommer jag få skit för det nu?

Dango verkar i alla fall vara med mig och kommenterar: ”Vi får låtsas att det är sent på kvällen och alla är fulla som fan”. Svennarna som inte förstår stoner skrattar förstrött… Jag vill slita mitt hår. Truckfighters förtjänar bättre!

De är i varje fall roliga att se, nu när jag verkligen i lugn och ro (…) kan ta del av 2 meters hoppen – som verkar vara i 2 minuter; de landar liksom aldrig (!). Den galna scennärvaron, de bara och vältränade överkropparna. Jag ska väl inte klaga…

Dessutom erbjuds äntligen lite bra musik på Getaway. Som tydligen slog publikrekord i år, men bjöd på de sämsta akterna jag någonsin vart med om på en enda festival. (Eller så är det bara jag som slutat digga metal…)

Näväl, Jag for till Gävle för band som Truckfighters och Uncle Acid och här är i vilket fall Trucken och de leverar fastän publiken är död. Poäng till dem!

Jag såg Slipknot och det var ju tufft med massa trummisar som lirade upp och ner som på en Mötley spelning på 80-talet. Deras masker hade jag emellertid väntat mig vara mer skräckinjagande än vad jag upplevde dem vara. Overallerna var dessutom bara osexiga och jag kunde inte sluta tänka på filmen Chainsaw Massacre när jag tittade på bandmedlemmarna.

Har aldrig lyssnat på Slipknot riktigt och säkert inte fattat grejen, men de fick absolut min uppmärksamhet när masspyskos plötsligt drog fram över publiken under Spit it Out och jag finner mig sittandes på marken med tusentals andra. Ena stunden hukar vi, näsa står vi, alla hoppar och jag, jag är mäkta förvirrad.

Ball upplevelse att vara med om en union händelse med så många andra, men fortfarande, de har inte lyckats fånga mig som liker på facebook ännu 😉

_________________ Witchcraft är ta mig skjutton mer satanistiska än Ghost; som i jämförelse bara verkar pretto med hela död-påve-imagen. Lite besviken är jag emellertid på bandets outfits, som bara är tråkiga. Svarta skjortor i all ära, men föga upphetsande mot vad jag vill minnas dem bära sist jag såg dem, år 2008 då de och Graveyard lirade i min hemstad Linköping. Från det giget vill jag nämligen minnas Witchcraft rocka klädstilen lika hårt som musiken – men tydligen har de släppt på framtoningen såhär 5 år senare… Det var synd.

Med enkel ljussättning (svara siluetter mot blodrött ljus) lyckas Witchcraft ändå skapa spänning, tråkiga kläder till trotts. Frontmannen Magnus Pelander flummar runt på scenen med händerna i vädret och är sådär lagom psykadelisk i sitt scenspråk. Med udda gester och fanatiska utsvävningar förmedlar en en smått galen- men positivt peronlig – karraktär till giget.

Magnus är en klockren frontman, både med sin udda (klara, unga, darrande men ändå så kraftfulla) sång, både i sitt scenspråk.
Bandet är samspelt och förmedlar ett skönt gung. Jag gillar att de behållit sin musikaliska framtoning samtliga plattor igenom. Mycket, enligt min teori, ändå tack vare Magnus unika röst; som håller kvar själva själen utav ursprungsbandet.

Witchcraft äldsta låt ”No Angel or Demon” verkar inte bara vara min; utan även publikens favorit, som tillsammans med mig jublar sönder hela Close Up tältet under de första tonerna.

Under Wooden Cross när Magnus sjunger ”Give me a wooden cross, someone is waiting to be crucified” ryser hela jag. Bandet skapar ren och skär domedagskänsla utan vare sig kåpor eller masker, (som Ghost) vilket jag gillar.
Jag har längtat efter att de Witchcraft live sedan jag såg dem sist, 5 års väntan ger bara mersmak. Jag är skitnöjd med spelningen och vill bara se mer. När kommer nästa platta?

Står och käkar min veganburgare och kisar mot testosteronexplotionerna
(dvs: den totalt superlöjliga eld showen som känns helt over-the top) – precis som hela Sabaton konceptet vid närmare eftertanke också gör… Tuggar eftertänksamt och dömer allt och alla. För jag är så himla cool.

Jag vill kalla publiken ”bönder från bruket” och bandet spännis-macho.

Stå där i kammobyxor och sjunga om krig med påklistrade magrutor på tröjan, de kan väl inte ta sig själva på allvar? Vi med veganburgare viskar om att bandet är … ögonbrynshöjande nationalistiska.

Lämnar spelningen efter ett par låtar med näsan i vädret. På tok för macho för mig minsann, eld regnar över bandet och publiken och jag bara går.

Men vem är jag att döma? Själv lyssnar jag ju på band som skrålar om satan och helvetet, att bränna häxor på bål och hela den biten. Ögonbrynshöjande åt annat håll kanske?

/Himla cool bild från festivalfoto via min kollega Caroline förresten!