Close Up tältet fylls snabbt, vissa till och med slänger sina halvdruckna ölflaskor i backen och bara rusar mot scenen. Pentagrams inledande riff är som en magnet för de äkta fansen.
Tältet har inte ens hunnit fyllas till hälften förän bandet redan är i full gång.

Klassiker efter klassiker avlossas från scenen mot oss fans i oerhörd fart. Ja, nästan i lika hög hastighet som Bobby vikar sin utsträckta gamla gubbtunga mot de kvinnliga deltagarna i publiken.

Bobby alltså, jag har klagat på hans anstötliga drag förr och jag gör det igen. Den obscena gamle stofilen vars ögon alltid tycks tränga ur sina hålor. Han är ju helt ruskig, men vi älskar honom ändå. För han är så himla bra.

”Bobbys ögon va stora som jordklot och han hade ögonkontakt med alla i publiken samtidigt. Lätt farligaste mannen i världen”.
/Klockren beskrivning på läget och direkt citerat utav min gode vän Figge Edvardsson.

Jag kunde inte beskrivit det bättre själv. Vilket fantastiskt band de är och respekt åt Bobby som stigit upp ur den vita askan och nu turnerat oupphörligt i flera år. Starkt!

Pentagram är sist ut på Metaltown och i tältet råder allsång. Jag ser nu bandet för 5e gången och vrålar själv med i samtliga texter. Gitarristen Greg Turley lirar som om det inte vore någon morgondag. Bandet bjuder på hög energi, de är alltid lika roliga att se.

Det perfekta avslutet på Metaltown, länge leve Pentagram!

/PS: Passade på att promota mig själv som fotograf lite här, bilderna är från Hellfest 2012 under en helt fantastisk spelning i Valley-tältet. Senaste gången jag såg dem live.

Efter aningen (vädermässigt) dyster torsdag. Bjuder fredagen och lördagen på sol, sol, sol.
Göteborgarna anländer lagom med gratisbussarna från Nils Eriksson efter jobbet vid 6-tiden.
Campingen håller hög nivå, en bränd axel, ett trasigt tält och massa billig öl, gott humör och glada hårdrockare, precis som det ska vara!

Det går att ta ut pengar i öltälten (mycket uppskattat). Maten är lite dyr, men det går att komma undan med en helt okej thaigryta för 50-lappen.
I backstagebaren minglar halvkändisar så som radiopratare i Bandit, avdankade (tidigare kända) bandmedlemmar, turbojugendfans, lokala band och en och en annan groupie (jag försöker att inte titta på för då känner jag bara förakt och återigen förakt), samt annat löst folk.
Det går att köpa godis överallt, vilket resulterar i en glad Fia.
Motörheadölen i backstagebaren kostar också bara 40 kr (!) vilket ger en ännu lite gladare Fia.

Det är mitt första år på Metaltown och jag förvånas över hur liten festivalen faktiskt är. Det råder en tydligt gemytlig och nära stämning på området, det är trevligt. Speciellt trevligt är det att sitta på kullarna vid stora scenerna och småslött kika på banden i kvällssolen.

Tyvärr är köerna långa till bussarna hem. Det tar nästan exakt 1 timme utav väntan och bussfärd till Nils Eriksson om man är otaktiskt (som mig) och i sakta mak beger sig mot bussarna precis efter att sista bandet går av.

Bussarna går i vilket fall hela dagarna fram och tillbaka vilket är ett stort plus.

Metaltown klarade sig fint trots Motörheads avhopp och jag gissar på att festivalen går plus i år med de ständigt fulla öltälten, toppen organisationen och alla balla bokningar.

Turbonegro lirar både gamla o nyare klassiker. Tämligen nye frontmannen; Tony Sylvester aka ”The Duke of Nothing” gör en oerhört bra jobb, som ersättare för tidigare frontmannen Hank von Helvete. Såg banden med nya uppsättningen senast förra året på Hellfest där de levererade lika starkt som på årets Metaltown, om ändå inte lite starkare i år.

The Duke poserar likt en riktig liten burlesque-dansös och jag är säker på att han vill ligga med hela världen, om vi nu ska ta honom på orden. ”I want to fuck the world”. Frågan är emmelrtid om hela världen vill ligga med the Duke vars smink rinner lika ymnigt som svetten på hans rygg…

Runt om oss hoppar hundratals turbojugend-snubbar i blå denim omkring likt små flickor på en Bieber konsert. Tre män i höga hattar och färgglada peruker kickar igång en moshpit. Och hela publiken vrålar med till klassiker som All my friends are dead, get it on och waisted again.

The Duke är en Lagom bra Diva. Om man nu kan vara Diva och lagom mycket sådan samtidigt, jag tycker han lyckas med det. Scennärvaron är i vilket fall grym från hela bandets sida. Happy Tom kör ett solo från axlarna på the Duke.
Och bandet får med sig HELA publiken i sen stor antiklimax på The Age Of Pamparious.

Metaltown, sänkt i dimma under gå himmel och i ett dis av lätt sprayregn: Runt 6-tiden är området knappt halvfullt. Oroar mig för hur mycket folk festivalen lyckats locka i år. Med lätt blåfrusna fingrar och huttrar jag med min Motörhead-öl i ena handen, inklämd i VIP tältet tillsammans med resten av press-folket.

Trots att kvällens huvudakt och dragplåster Motörhead ställt in bara dagarna tidigare släpper inte Metaltown konceptet för det. Motörheadphones presentaras och säljs som bästa hörlurarna för rockmusik. Samtliga runt om mig har Motörhead tröjor på sig och snart ska i alla fall Mickey D komma och snacka.

Sniffar jag en lätt besvikelse över att Motörhead konceptet föll i tältet? Ja, det måhända, men så får (som plåster på såren) varje festivalbesökare med en- eller tredagarsbiljett ta med sig en vän helt gratis på torsdagen – så ingen större fara bland fansen i alla fall.

På campingen festar unga Sabaton-kopior loss till Primo Victoria som spelas om och om igen hela kvällen.

I öltälten härjar Turbojugends från hela Sverige, välter bord och för allmänt oväsen, till oss andras irritation eller underhållning, helt beroende på inställning hos oss civila*.

Lagom till att Turbonegro kliver på scenen vid halv åtta tiden är området skönt packat. I öltälten upplever jag att serveringen inte är så stressig som på Bråvalla och uppskattar att kunna köpa min öl på 3 minuter och med lätthet smita fram längst fram i publikhavet utan att bli irriterad och dö på halva vägen.

Tycker att Metaltown även lyckats bra som organisatör som levererar  lagom

mycket volontärer och mat-tillgångar. Det är rent och snyggt och tydligen kan man käka krokodil och det är ju ballt, eller?

I det stora hela är det bara vädret (haha japp, jag klagar på vädret nu) som skulle kunnat lättat upp stämningen. Efter att Turbonegro klivit på scenen fanns det bara partaj kvar av kvällen. Mustasch levererade som vanligt och bjussade på “Ace of Spades” i Motörheads ära. Publiken var vild; och lika vild på Clutch – som verkligen levererade. Aldrig att jag sett det bandet så aktivt på scenen förut, det var skitkul att se! Sist men inte minst lirade ju då mitt favoritband för hela festivalen; Graveyard. Vilket såklart, var magiskt.