Within Temptation spelar på största scenen, sista kvällen och har ett enormt publikstöd (som verkar digga varenda ton). Jag står leende och förstår ingenting.

Kom nämligen dit i tro om att kunna såga mina gamla barndomsfavoriter rakt av och peka ut dem som vilse i fel forum. Men tji fick jag!

I detta glada och skålande publikhav är det helt klart JAG som hamnat i fel forum. Green Stage riktigt kokar denna lördagskväll. Så, jag ger helt enkelt upp och ger WT åter en chans …

Under ”Stand My Ground” flyttas jag direkt, efter att ha sänkt garden det vill säga, 7 år tillbaka i tiden. Jag är på nytt en mycket ung tonåring, för visst minns jag, hur WTs musikaliska dramatik talade samma språk som det blödande lilla tonårshjärta som då var mitt.
Ack! Så överväldigande livet var då.

Lika överväldigande som den scenshow som nu pågår framför mina ögon. Makabra bakgrundsvideos, blixtrande lampor, backup kör, Carolafläkt … Jösses.

Visst är det töntigt, fast mäktigt. Lite pinsamt men imponerande ändå. Sångerskan Sharon den Adel är emellertid en fantastisk scenkvinna med fantastisk röst.

Musikaliskt dåligt, är det alltså inte, även om jag har klara svårigheter att relatera till musiken idag.

Within Temptation är ett med andra ord ett musikaliskt skillat band, men inte ett band för alla, typ, mig.

Getaway festivalen med Within Temptation och System of a Down känns som en walk through memory lane – och jag börjar nästan mysa lite inombords… Tills (!) senaste singelsläppet ”Sinéad” drar igång och krossar min fantasi om nostalgi likt en fallande discoboll.

Plötsligt har mina barndomsfavoriter gått Eurovision Song Contest!

Nya låten ”Sinéad” är nämligen inget annat än en melodifestivaldänga.

Jag finner mig emellertid nsabbt och börjar kvickt planera att låta dem representera Nedländerna nästa år. (Jag lovar jag att de kommer ta hem allt).

De har nämligen hela paketet: En söt tjej i glittrande klänning, Carola fläkten samt maffig scenshow till en radio- och kvinnovänlig låt. Total-drama samt som på grädden på moset: en discovideo (!!) på backdropen .

Jag ser igenom bluffen, WT är inget mer än radiofrendly. Det är dags att gå hem.

Jag lämnar Getaway och metalvärlden för alltid, ty jag befinner mig helt klart i fel forum. Discometal tack och adjö! Hycklare är ni andra som först headbangar till Lamb of God och sedan kvickar på röven till detta. Skäms 🙂