Jag såg Slipknot och det var ju tufft med massa trummisar som lirade upp och ner som på en Mötley spelning på 80-talet. Deras masker hade jag emellertid väntat mig vara mer skräckinjagande än vad jag upplevde dem vara. Overallerna var dessutom bara osexiga och jag kunde inte sluta tänka på filmen Chainsaw Massacre när jag tittade på bandmedlemmarna.

Har aldrig lyssnat på Slipknot riktigt och säkert inte fattat grejen, men de fick absolut min uppmärksamhet när masspyskos plötsligt drog fram över publiken under Spit it Out och jag finner mig sittandes på marken med tusentals andra. Ena stunden hukar vi, näsa står vi, alla hoppar och jag, jag är mäkta förvirrad.

Ball upplevelse att vara med om en union händelse med så många andra, men fortfarande, de har inte lyckats fånga mig som liker på facebook ännu 😉

_________________ Witchcraft är ta mig skjutton mer satanistiska än Ghost; som i jämförelse bara verkar pretto med hela död-påve-imagen. Lite besviken är jag emellertid på bandets outfits, som bara är tråkiga. Svarta skjortor i all ära, men föga upphetsande mot vad jag vill minnas dem bära sist jag såg dem, år 2008 då de och Graveyard lirade i min hemstad Linköping. Från det giget vill jag nämligen minnas Witchcraft rocka klädstilen lika hårt som musiken – men tydligen har de släppt på framtoningen såhär 5 år senare… Det var synd.

Med enkel ljussättning (svara siluetter mot blodrött ljus) lyckas Witchcraft ändå skapa spänning, tråkiga kläder till trotts. Frontmannen Magnus Pelander flummar runt på scenen med händerna i vädret och är sådär lagom psykadelisk i sitt scenspråk. Med udda gester och fanatiska utsvävningar förmedlar en en smått galen- men positivt peronlig – karraktär till giget.

Magnus är en klockren frontman, både med sin udda (klara, unga, darrande men ändå så kraftfulla) sång, både i sitt scenspråk.
Bandet är samspelt och förmedlar ett skönt gung. Jag gillar att de behållit sin musikaliska framtoning samtliga plattor igenom. Mycket, enligt min teori, ändå tack vare Magnus unika röst; som håller kvar själva själen utav ursprungsbandet.

Witchcraft äldsta låt ”No Angel or Demon” verkar inte bara vara min; utan även publikens favorit, som tillsammans med mig jublar sönder hela Close Up tältet under de första tonerna.

Under Wooden Cross när Magnus sjunger ”Give me a wooden cross, someone is waiting to be crucified” ryser hela jag. Bandet skapar ren och skär domedagskänsla utan vare sig kåpor eller masker, (som Ghost) vilket jag gillar.
Jag har längtat efter att de Witchcraft live sedan jag såg dem sist, 5 års väntan ger bara mersmak. Jag är skitnöjd med spelningen och vill bara se mer. När kommer nästa platta?

Klart jag gillar Ghost, de är från min hemstad Linköping och jag vet typ, vilka som gömmer sig bakom Darth Vader kostymerna. Har de ändrat maskerna för the Nameless Ghouls förresten? Eller är det bara första gången jag tittar närmare på dem? Tyckte de såg lite plastiga ut nämligen…

Javisst förstår ni, kära läsare, här är jag i full gång med att kritisera scenoutfits igen.

Till musiken:
Självfallet låter de precis lika kopiöst bra live som alltid.

Som om det plötsligt skulle försämrats efter världsturnéerna förresten? Tror inte det.

Jag är alltid fascinerad av publiken på Ghost. Det är inte musik att headbanga eller starta mosh till. Istället står vi blick stilla och knycker avmätt på nacken. Jag undrar hur det är att spela inför en sådan publik?
En och annan knuten näve far så klart i vädret från och till men mer aktivitet i publikhavet än så är det inte.

Jag saknar att se Ghost på en liten scen. Jag föll för Ghost när de spelade på Muskelrock 2011. Det var verkligen en av de bästa spelningar jag upplevt i hela mitt liv. Stod som fotograf i fotodiket framför en scen som mer var i golvhöjd än något annat. Publiken bakom om mig var onykter och helvild. (Ghost var nämligen rejält hypade bland en sådan nishad publik som på Muskelrock för 2 år sedan). Där var det folk som flög över kravallstaket kan jag lova. Själv stod jag så nära inpå bandet med kameran i hand att det var som om Papa Emeritus andedräkt immade igen mitt kameralins, så nära var det!

Knappast den känslan nu när de lirar på Metaltowns största scenen i dagsljus. Men det är alltid kul att se dem och jag gillar verkligen vad de gör.

Står och käkar min veganburgare och kisar mot testosteronexplotionerna
(dvs: den totalt superlöjliga eld showen som känns helt over-the top) – precis som hela Sabaton konceptet vid närmare eftertanke också gör… Tuggar eftertänksamt och dömer allt och alla. För jag är så himla cool.

Jag vill kalla publiken ”bönder från bruket” och bandet spännis-macho.

Stå där i kammobyxor och sjunga om krig med påklistrade magrutor på tröjan, de kan väl inte ta sig själva på allvar? Vi med veganburgare viskar om att bandet är … ögonbrynshöjande nationalistiska.

Lämnar spelningen efter ett par låtar med näsan i vädret. På tok för macho för mig minsann, eld regnar över bandet och publiken och jag bara går.

Men vem är jag att döma? Själv lyssnar jag ju på band som skrålar om satan och helvetet, att bränna häxor på bål och hela den biten. Ögonbrynshöjande åt annat håll kanske?

/Himla cool bild från festivalfoto via min kollega Caroline förresten!

Efter aningen (vädermässigt) dyster torsdag. Bjuder fredagen och lördagen på sol, sol, sol.
Göteborgarna anländer lagom med gratisbussarna från Nils Eriksson efter jobbet vid 6-tiden.
Campingen håller hög nivå, en bränd axel, ett trasigt tält och massa billig öl, gott humör och glada hårdrockare, precis som det ska vara!

Det går att ta ut pengar i öltälten (mycket uppskattat). Maten är lite dyr, men det går att komma undan med en helt okej thaigryta för 50-lappen.
I backstagebaren minglar halvkändisar så som radiopratare i Bandit, avdankade (tidigare kända) bandmedlemmar, turbojugendfans, lokala band och en och en annan groupie (jag försöker att inte titta på för då känner jag bara förakt och återigen förakt), samt annat löst folk.
Det går att köpa godis överallt, vilket resulterar i en glad Fia.
Motörheadölen i backstagebaren kostar också bara 40 kr (!) vilket ger en ännu lite gladare Fia.

Det är mitt första år på Metaltown och jag förvånas över hur liten festivalen faktiskt är. Det råder en tydligt gemytlig och nära stämning på området, det är trevligt. Speciellt trevligt är det att sitta på kullarna vid stora scenerna och småslött kika på banden i kvällssolen.

Tyvärr är köerna långa till bussarna hem. Det tar nästan exakt 1 timme utav väntan och bussfärd till Nils Eriksson om man är otaktiskt (som mig) och i sakta mak beger sig mot bussarna precis efter att sista bandet går av.

Bussarna går i vilket fall hela dagarna fram och tillbaka vilket är ett stort plus.

Metaltown klarade sig fint trots Motörheads avhopp och jag gissar på att festivalen går plus i år med de ständigt fulla öltälten, toppen organisationen och alla balla bokningar.

Turbonegro lirar både gamla o nyare klassiker. Tämligen nye frontmannen; Tony Sylvester aka ”The Duke of Nothing” gör en oerhört bra jobb, som ersättare för tidigare frontmannen Hank von Helvete. Såg banden med nya uppsättningen senast förra året på Hellfest där de levererade lika starkt som på årets Metaltown, om ändå inte lite starkare i år.

The Duke poserar likt en riktig liten burlesque-dansös och jag är säker på att han vill ligga med hela världen, om vi nu ska ta honom på orden. ”I want to fuck the world”. Frågan är emmelrtid om hela världen vill ligga med the Duke vars smink rinner lika ymnigt som svetten på hans rygg…

Runt om oss hoppar hundratals turbojugend-snubbar i blå denim omkring likt små flickor på en Bieber konsert. Tre män i höga hattar och färgglada peruker kickar igång en moshpit. Och hela publiken vrålar med till klassiker som All my friends are dead, get it on och waisted again.

The Duke är en Lagom bra Diva. Om man nu kan vara Diva och lagom mycket sådan samtidigt, jag tycker han lyckas med det. Scennärvaron är i vilket fall grym från hela bandets sida. Happy Tom kör ett solo från axlarna på the Duke.
Och bandet får med sig HELA publiken i sen stor antiklimax på The Age Of Pamparious.