31/8-13 Nalen Klubb /Club Nomad

Mud Walk leverar denna kväll. (Som vanligt!)
De är som ”mother fucking stoner fairies in thick smoke”. De är grymma.

Precis hemkomna från Europa och nu åter aktuella med StonerRide tillsammans med Mamont.

(Mitt eget bokningsprojekt som officiellt går av stapeln i Lund 4/9 på Hemgården). Sutar aldrig brudarna att leverera!

Att åter se dem live gör mig så otroligt taggad att turnera med dessa oerhört skickliga musiker. Vilken ära!

Live, är Mud Walk ett samspelt inferno av awesomeness. Publiken älskar dem och de total-äger Nalen och denna kväll.

Mud Walk är inte bara skickliga musiker, de är också äkta, barfota och passionerade. Jag älskar att de är ett rakt av brud kick-ass band som lirar skiten ur den manstäta stoner-scenen, såväl som i Sverige och Europa.

De är något speciellt med Mud Walk och det märks. Ingen lämnar en spelning oberörd och det ska bli oerhört intressant att se vart de kommer befinna sig framöver. Lovorden haglar!

Är det Sveriges nästa ledande stoner-export månne? Jag skulle inte bli förvånad.

Spel-lista samt youtube klipp från Duna Jam:

Jag menar, hur episkt får det inte bli att lira på Duna Jam. Wohaa!

Lördagen 31/8-13 Nalen Klubb /Club Nomad.

Killarna från Krökbacken; festivalen jag vill beskriva som ”alla svenska stonerrocker’s mecka”, är först upp på Nalen Klubb med egna stonerbandet Mushroom Caravan Overdrive – och lirar skiten ur en lagom packad källarlokal.

Att lyssna på Mushroom Caravan Overdrive, är som att trippa omkring i en mossig skog fylld med magiska svampar.

Jag gillar deras lite råa framtoning, ett band jag får lite av tyskarnas trashiga stoner-vibbar av, blandat med mer kassliska skönriff, ibland känns det nästan Sabbath, fast mer 2000-tal. Typ Truckfighters, minus truckens speed i själva scenspråket….

Nåväl. Det är första gången jag åtnjuter MCO live och jag gillar vad jag ser – och hör såklart (!) Gustaf Look är en ölhivande Jesus i Cookie T-shirt och skvallrar efter giget om att det ser ljust ut för bandets framtid då de är hett efterfrågade i Portugal och Spanien.

Ska bli väldigt intressant att följa bandet framöver och se vart de tar denna  äkta svenska psy-rock ut i världen. För mer än att styra ihop festival verkar de ju kunna göra 😉 Hör Psychadelic Lady nedan:

Långfinger är redan i gång med att underhålla publiken på black stage när jag släntrar in från rusket utanför gasklockan. Gitarristen och basisten springer sig svettiga på scenen och verkar vara lagom klibbiga under flanellskjortorna. Publiken hoppar upp och ner o vrålar.

Tremansbandet Långfinger lirar skön göteborgs-rock, med tydliga 70-tals och psych- influenser. Jag möter Danne (ex trummis, Mustasch) som påpekar likheter med Graveyard. Vilket onekligen har sin poäng även om jag tidigare främst associerat Långfinger med ett lugnare Jeremy Irons … Långfinger är helt klart rockigt retro men ger en stökig känsla live vilket gör att det även drar mot punk.

Jag skulle gärna se Långfinger igen om ett par år. Då jag föreställer mig mer finess och finslip, speciellt på sången som jag idag ÄLSKAR när den går mot Danzig-djup men som helt fallerar vid högre tonarter som på ”Herbs In My Garden” där tack och lov ett skönt rasp räddar stämningen.

Låten ”Ragnar” dedikeras på go göteborgsdialekt till Getaway festivalen och jag lämnar giget nöjd. Långfinger vet hur man underhåller en publik och jag hör flera förnöjsamt lämna spelningen med ”ett nytt band att lägga till på spotify-listan”.

_________________ Witchcraft är ta mig skjutton mer satanistiska än Ghost; som i jämförelse bara verkar pretto med hela död-påve-imagen. Lite besviken är jag emellertid på bandets outfits, som bara är tråkiga. Svarta skjortor i all ära, men föga upphetsande mot vad jag vill minnas dem bära sist jag såg dem, år 2008 då de och Graveyard lirade i min hemstad Linköping. Från det giget vill jag nämligen minnas Witchcraft rocka klädstilen lika hårt som musiken – men tydligen har de släppt på framtoningen såhär 5 år senare… Det var synd.

Med enkel ljussättning (svara siluetter mot blodrött ljus) lyckas Witchcraft ändå skapa spänning, tråkiga kläder till trotts. Frontmannen Magnus Pelander flummar runt på scenen med händerna i vädret och är sådär lagom psykadelisk i sitt scenspråk. Med udda gester och fanatiska utsvävningar förmedlar en en smått galen- men positivt peronlig – karraktär till giget.

Magnus är en klockren frontman, både med sin udda (klara, unga, darrande men ändå så kraftfulla) sång, både i sitt scenspråk.
Bandet är samspelt och förmedlar ett skönt gung. Jag gillar att de behållit sin musikaliska framtoning samtliga plattor igenom. Mycket, enligt min teori, ändå tack vare Magnus unika röst; som håller kvar själva själen utav ursprungsbandet.

Witchcraft äldsta låt ”No Angel or Demon” verkar inte bara vara min; utan även publikens favorit, som tillsammans med mig jublar sönder hela Close Up tältet under de första tonerna.

Under Wooden Cross när Magnus sjunger ”Give me a wooden cross, someone is waiting to be crucified” ryser hela jag. Bandet skapar ren och skär domedagskänsla utan vare sig kåpor eller masker, (som Ghost) vilket jag gillar.
Jag har längtat efter att de Witchcraft live sedan jag såg dem sist, 5 års väntan ger bara mersmak. Jag är skitnöjd med spelningen och vill bara se mer. När kommer nästa platta?