31/8-13 Nalen Klubb /Club Nomad

Mud Walk leverar denna kväll. (Som vanligt!)
De är som ”mother fucking stoner fairies in thick smoke”. De är grymma.

Precis hemkomna från Europa och nu åter aktuella med StonerRide tillsammans med Mamont.

(Mitt eget bokningsprojekt som officiellt går av stapeln i Lund 4/9 på Hemgården). Sutar aldrig brudarna att leverera!

Att åter se dem live gör mig så otroligt taggad att turnera med dessa oerhört skickliga musiker. Vilken ära!

Live, är Mud Walk ett samspelt inferno av awesomeness. Publiken älskar dem och de total-äger Nalen och denna kväll.

Mud Walk är inte bara skickliga musiker, de är också äkta, barfota och passionerade. Jag älskar att de är ett rakt av brud kick-ass band som lirar skiten ur den manstäta stoner-scenen, såväl som i Sverige och Europa.

De är något speciellt med Mud Walk och det märks. Ingen lämnar en spelning oberörd och det ska bli oerhört intressant att se vart de kommer befinna sig framöver. Lovorden haglar!

Är det Sveriges nästa ledande stoner-export månne? Jag skulle inte bli förvånad.

Spel-lista samt youtube klipp från Duna Jam:

Jag menar, hur episkt får det inte bli att lira på Duna Jam. Wohaa!

31/8-13 Nalen Klubb /Club Nomad

Kansas City Shuffle stiger på scenen – som andra band upp – och river direkt hela stället. Jag känner igen star-quality när jag ser det. Och nu ser jag det.

Spotify gör dem ingen rättvisa, ty live bjuder de på något helt utöver det vanliga. Elmer Hallsby, på bas, headbangar ner till knäna och ränner runt på scenen likt en överlycklig norrlänning på grönbete. Medan Samuel Björö (sång) flinkt virar publiken – likt mic-sladden runt lillfingret och trollbinder, verkligen imponerar med träffsäkra toner och lyrik. Allt medan Johan Borgström. (gitarr) lirar så att hela kroppen kränger i takt med Jonathan Ahlberg som trummar – som om det inte vore någon morgondag.

Det är vintage-skjortor, utsvängda jeans, långt hår i ögonen. Svängig skitbra blues och allt på känsla, med känsla. Det är fantastiskt.

Det syns dessutom tydligt att bandet trivs att lira med varandra, vilket drar med hela publiken; ingen kan undgå den glädje, passion och finess Kansas utstrålar.

Kansas City Shuffle påminner mig om ett tidigt Graveyard , för de lirar och ser precis ut som dem – innan de slog. Och precis som det tidiga Garveyard – är det idag ännu osignad Kansas äkta. Äkta jävlablues-rock med 100% känsla. Jag älskar det.

Om bara killarna kan ta sig från Umeås urskogar inom en snart framtid är det bara en tidsfråga innan de slår. Vilka jäkla rockstars.

Långfinger är redan i gång med att underhålla publiken på black stage när jag släntrar in från rusket utanför gasklockan. Gitarristen och basisten springer sig svettiga på scenen och verkar vara lagom klibbiga under flanellskjortorna. Publiken hoppar upp och ner o vrålar.

Tremansbandet Långfinger lirar skön göteborgs-rock, med tydliga 70-tals och psych- influenser. Jag möter Danne (ex trummis, Mustasch) som påpekar likheter med Graveyard. Vilket onekligen har sin poäng även om jag tidigare främst associerat Långfinger med ett lugnare Jeremy Irons … Långfinger är helt klart rockigt retro men ger en stökig känsla live vilket gör att det även drar mot punk.

Jag skulle gärna se Långfinger igen om ett par år. Då jag föreställer mig mer finess och finslip, speciellt på sången som jag idag ÄLSKAR när den går mot Danzig-djup men som helt fallerar vid högre tonarter som på ”Herbs In My Garden” där tack och lov ett skönt rasp räddar stämningen.

Låten ”Ragnar” dedikeras på go göteborgsdialekt till Getaway festivalen och jag lämnar giget nöjd. Långfinger vet hur man underhåller en publik och jag hör flera förnöjsamt lämna spelningen med ”ett nytt band att lägga till på spotify-listan”.