Turbonegro lirar både gamla o nyare klassiker. Tämligen nye frontmannen; Tony Sylvester aka ”The Duke of Nothing” gör en oerhört bra jobb, som ersättare för tidigare frontmannen Hank von Helvete. Såg banden med nya uppsättningen senast förra året på Hellfest där de levererade lika starkt som på årets Metaltown, om ändå inte lite starkare i år.

The Duke poserar likt en riktig liten burlesque-dansös och jag är säker på att han vill ligga med hela världen, om vi nu ska ta honom på orden. ”I want to fuck the world”. Frågan är emmelrtid om hela världen vill ligga med the Duke vars smink rinner lika ymnigt som svetten på hans rygg…

Runt om oss hoppar hundratals turbojugend-snubbar i blå denim omkring likt små flickor på en Bieber konsert. Tre män i höga hattar och färgglada peruker kickar igång en moshpit. Och hela publiken vrålar med till klassiker som All my friends are dead, get it on och waisted again.

The Duke är en Lagom bra Diva. Om man nu kan vara Diva och lagom mycket sådan samtidigt, jag tycker han lyckas med det. Scennärvaron är i vilket fall grym från hela bandets sida. Happy Tom kör ett solo från axlarna på the Duke.
Och bandet får med sig HELA publiken i sen stor antiklimax på The Age Of Pamparious.

Metaltown, sänkt i dimma under gå himmel och i ett dis av lätt sprayregn: Runt 6-tiden är området knappt halvfullt. Oroar mig för hur mycket folk festivalen lyckats locka i år. Med lätt blåfrusna fingrar och huttrar jag med min Motörhead-öl i ena handen, inklämd i VIP tältet tillsammans med resten av press-folket.

Trots att kvällens huvudakt och dragplåster Motörhead ställt in bara dagarna tidigare släpper inte Metaltown konceptet för det. Motörheadphones presentaras och säljs som bästa hörlurarna för rockmusik. Samtliga runt om mig har Motörhead tröjor på sig och snart ska i alla fall Mickey D komma och snacka.

Sniffar jag en lätt besvikelse över att Motörhead konceptet föll i tältet? Ja, det måhända, men så får (som plåster på såren) varje festivalbesökare med en- eller tredagarsbiljett ta med sig en vän helt gratis på torsdagen – så ingen större fara bland fansen i alla fall.

På campingen festar unga Sabaton-kopior loss till Primo Victoria som spelas om och om igen hela kvällen.

I öltälten härjar Turbojugends från hela Sverige, välter bord och för allmänt oväsen, till oss andras irritation eller underhållning, helt beroende på inställning hos oss civila*.

Lagom till att Turbonegro kliver på scenen vid halv åtta tiden är området skönt packat. I öltälten upplever jag att serveringen inte är så stressig som på Bråvalla och uppskattar att kunna köpa min öl på 3 minuter och med lätthet smita fram längst fram i publikhavet utan att bli irriterad och dö på halva vägen.

Tycker att Metaltown även lyckats bra som organisatör som levererar  lagom

mycket volontärer och mat-tillgångar. Det är rent och snyggt och tydligen kan man käka krokodil och det är ju ballt, eller?

I det stora hela är det bara vädret (haha japp, jag klagar på vädret nu) som skulle kunnat lättat upp stämningen. Efter att Turbonegro klivit på scenen fanns det bara partaj kvar av kvällen. Mustasch levererade som vanligt och bjussade på “Ace of Spades” i Motörheads ära. Publiken var vild; och lika vild på Clutch – som verkligen levererade. Aldrig att jag sett det bandet så aktivt på scenen förut, det var skitkul att se! Sist men inte minst lirade ju då mitt favoritband för hela festivalen; Graveyard. Vilket såklart, var magiskt.