31/8-13 Nalen Klubb /Club Nomad

Mud Walk leverar denna kväll. (Som vanligt!)
De är som ”mother fucking stoner fairies in thick smoke”. De är grymma.

Precis hemkomna från Europa och nu åter aktuella med StonerRide tillsammans med Mamont.

(Mitt eget bokningsprojekt som officiellt går av stapeln i Lund 4/9 på Hemgården). Sutar aldrig brudarna att leverera!

Att åter se dem live gör mig så otroligt taggad att turnera med dessa oerhört skickliga musiker. Vilken ära!

Live, är Mud Walk ett samspelt inferno av awesomeness. Publiken älskar dem och de total-äger Nalen och denna kväll.

Mud Walk är inte bara skickliga musiker, de är också äkta, barfota och passionerade. Jag älskar att de är ett rakt av brud kick-ass band som lirar skiten ur den manstäta stoner-scenen, såväl som i Sverige och Europa.

De är något speciellt med Mud Walk och det märks. Ingen lämnar en spelning oberörd och det ska bli oerhört intressant att se vart de kommer befinna sig framöver. Lovorden haglar!

Är det Sveriges nästa ledande stoner-export månne? Jag skulle inte bli förvånad.

Spel-lista samt youtube klipp från Duna Jam:

Jag menar, hur episkt får det inte bli att lira på Duna Jam. Wohaa!

Lördagen 31/8-13 Nalen Klubb /Club Nomad.

Killarna från Krökbacken; festivalen jag vill beskriva som ”alla svenska stonerrocker’s mecka”, är först upp på Nalen Klubb med egna stonerbandet Mushroom Caravan Overdrive – och lirar skiten ur en lagom packad källarlokal.

Att lyssna på Mushroom Caravan Overdrive, är som att trippa omkring i en mossig skog fylld med magiska svampar.

Jag gillar deras lite råa framtoning, ett band jag får lite av tyskarnas trashiga stoner-vibbar av, blandat med mer kassliska skönriff, ibland känns det nästan Sabbath, fast mer 2000-tal. Typ Truckfighters, minus truckens speed i själva scenspråket….

Nåväl. Det är första gången jag åtnjuter MCO live och jag gillar vad jag ser – och hör såklart (!) Gustaf Look är en ölhivande Jesus i Cookie T-shirt och skvallrar efter giget om att det ser ljust ut för bandets framtid då de är hett efterfrågade i Portugal och Spanien.

Ska bli väldigt intressant att följa bandet framöver och se vart de tar denna  äkta svenska psy-rock ut i världen. För mer än att styra ihop festival verkar de ju kunna göra 😉 Hör Psychadelic Lady nedan:

Truckfighters spelar som vanligt i 90km/timmen, men Getaway bjuder på det lugnaste giget jag någonsin sett med dem.

Jag vill skylla det helt på publiken: svensk, nykter, fesljummen töntpublik som knappt låter stackars Dango crowdsurfa när han vill det.

Jag har sett Trucken lira i Berlin där hundratals galna tyskar klättrar på varandra. Jag har kastats upp på scenen och deltagit i vilda mosher, haft the time of my life, funnit livsvänner och fiender. Jag har lämnat gig med Truckfighters haltande, med rivna kläder och blåmärken.

På Getaway kunde jag istället besviket och med lätthet gå längst fram till kravallstaketet, ställa mig i lugn och ro för att avmätt knycka på nacken. VA!? Vart var kängan i huvudet där? (Så ska det inte vara!)
Du ska slåss för att kunna vara med när Trucken spelar.

Svensk publik kanske inte förstår stoner rock …
Kommer jag få skit för det nu?

Dango verkar i alla fall vara med mig och kommenterar: ”Vi får låtsas att det är sent på kvällen och alla är fulla som fan”. Svennarna som inte förstår stoner skrattar förstrött… Jag vill slita mitt hår. Truckfighters förtjänar bättre!

De är i varje fall roliga att se, nu när jag verkligen i lugn och ro (…) kan ta del av 2 meters hoppen – som verkar vara i 2 minuter; de landar liksom aldrig (!). Den galna scennärvaron, de bara och vältränade överkropparna. Jag ska väl inte klaga…

Dessutom erbjuds äntligen lite bra musik på Getaway. Som tydligen slog publikrekord i år, men bjöd på de sämsta akterna jag någonsin vart med om på en enda festival. (Eller så är det bara jag som slutat digga metal…)

Näväl, Jag for till Gävle för band som Truckfighters och Uncle Acid och här är i vilket fall Trucken och de leverar fastän publiken är död. Poäng till dem!

Detta mina vänner, är orgasm i mina öron.
Låten ”Mr Abraxas” sätter ton för allt. Uncle Acid är genialiskt med backup sång i post flower-power doom stil. Gnälligt, segt, trögt, medryckande, skitbra. Min fot stampar mekaniskt takten till nedtonad bas.

Publiken fixerar storögt bandet som likt vålnader träder fram ur senapsgas (läs gula strålkastare över riklig mängd rök) och rycks med i ”I’ll cut you down” som öppnar giget. Det är så bra!

Gasklockan är fullsmockad, och gungar av apokalyptiska 60’s beats, ignorant för den domedagsaktiga lyriken. Jag ryser av musikaliskt välbehag. Vad som får mig på fall är den mystiska stämning som byggs upp genom välspelad äkta doom tillsammans dåsiga stämmor i maffig unison.

Ucle Acid & The Deadbeats är oerhört bra live och får mig att tänka på ett ”chillt” alternativ till Wolfmother eller nedstämt halvsovande Merciful Fate. Fast mycket, mycket bättre.

Något alla måste kolla upp eller ge en ny chans som inte blivit förtrollade redan. Ty detta är bra musik vänner, klockrent!

_________________ Witchcraft är ta mig skjutton mer satanistiska än Ghost; som i jämförelse bara verkar pretto med hela död-påve-imagen. Lite besviken är jag emellertid på bandets outfits, som bara är tråkiga. Svarta skjortor i all ära, men föga upphetsande mot vad jag vill minnas dem bära sist jag såg dem, år 2008 då de och Graveyard lirade i min hemstad Linköping. Från det giget vill jag nämligen minnas Witchcraft rocka klädstilen lika hårt som musiken – men tydligen har de släppt på framtoningen såhär 5 år senare… Det var synd.

Med enkel ljussättning (svara siluetter mot blodrött ljus) lyckas Witchcraft ändå skapa spänning, tråkiga kläder till trotts. Frontmannen Magnus Pelander flummar runt på scenen med händerna i vädret och är sådär lagom psykadelisk i sitt scenspråk. Med udda gester och fanatiska utsvävningar förmedlar en en smått galen- men positivt peronlig – karraktär till giget.

Magnus är en klockren frontman, både med sin udda (klara, unga, darrande men ändå så kraftfulla) sång, både i sitt scenspråk.
Bandet är samspelt och förmedlar ett skönt gung. Jag gillar att de behållit sin musikaliska framtoning samtliga plattor igenom. Mycket, enligt min teori, ändå tack vare Magnus unika röst; som håller kvar själva själen utav ursprungsbandet.

Witchcraft äldsta låt ”No Angel or Demon” verkar inte bara vara min; utan även publikens favorit, som tillsammans med mig jublar sönder hela Close Up tältet under de första tonerna.

Under Wooden Cross när Magnus sjunger ”Give me a wooden cross, someone is waiting to be crucified” ryser hela jag. Bandet skapar ren och skär domedagskänsla utan vare sig kåpor eller masker, (som Ghost) vilket jag gillar.
Jag har längtat efter att de Witchcraft live sedan jag såg dem sist, 5 års väntan ger bara mersmak. Jag är skitnöjd med spelningen och vill bara se mer. När kommer nästa platta?