Jag såg Slipknot och det var ju tufft med massa trummisar som lirade upp och ner som på en Mötley spelning på 80-talet. Deras masker hade jag emellertid väntat mig vara mer skräckinjagande än vad jag upplevde dem vara. Overallerna var dessutom bara osexiga och jag kunde inte sluta tänka på filmen Chainsaw Massacre när jag tittade på bandmedlemmarna.

Har aldrig lyssnat på Slipknot riktigt och säkert inte fattat grejen, men de fick absolut min uppmärksamhet när masspyskos plötsligt drog fram över publiken under Spit it Out och jag finner mig sittandes på marken med tusentals andra. Ena stunden hukar vi, näsa står vi, alla hoppar och jag, jag är mäkta förvirrad.

Ball upplevelse att vara med om en union händelse med så många andra, men fortfarande, de har inte lyckats fånga mig som liker på facebook ännu 😉

Står och käkar min veganburgare och kisar mot testosteronexplotionerna
(dvs: den totalt superlöjliga eld showen som känns helt over-the top) – precis som hela Sabaton konceptet vid närmare eftertanke också gör… Tuggar eftertänksamt och dömer allt och alla. För jag är så himla cool.

Jag vill kalla publiken ”bönder från bruket” och bandet spännis-macho.

Stå där i kammobyxor och sjunga om krig med påklistrade magrutor på tröjan, de kan väl inte ta sig själva på allvar? Vi med veganburgare viskar om att bandet är … ögonbrynshöjande nationalistiska.

Lämnar spelningen efter ett par låtar med näsan i vädret. På tok för macho för mig minsann, eld regnar över bandet och publiken och jag bara går.

Men vem är jag att döma? Själv lyssnar jag ju på band som skrålar om satan och helvetet, att bränna häxor på bål och hela den biten. Ögonbrynshöjande åt annat håll kanske?

/Himla cool bild från festivalfoto via min kollega Caroline förresten!