Att plåga mig rent fysiskt, det har varit ett mål i sig. När jag sprang i backen upp mot pappas lastbil med sandsäckar som vägde ett kilo runt fotlederna som 13-åring njöt jag eftersom jag visste att jag skulle orka mer när jag sedan tränade med laget. Och om jag då blev trött skulle de andra var tröttare.

När jag slutade spela fotboll visste jag inte hur det skulle bli. Skulle jag ha kvar samma drivkraft att plåga mig själv?
Hittills vill jag nog påstå att jag plågat mig kanske mer än när jag tränade fotboll.
För fotbollen hindrade mig från att köra vissa saker. Jag tvingades spara mig eftersom jag behövde vara fräsch till träningen senare på dagen eller kvällen eller dagen efter.
Det behöver jag inte tänka på nu.

Så jag kan musta på. Fortfarande är den där utmattningskänslan, när musklerna protesterar, men ändå lyder, när hjärnan skickar ut signaler om att jag borde sätta mig ner, vila, men jag ändå fortsätter, fortfarande är den känslan en kick. Eller snarare känslan efter.
Det handlar om att komma till insikten att det är just det som är målet. Att ta ut sig. Anstränga sig. Flytta sina gränser. För när man gör det händer något inuti en. På ett bra sätt.

Och jag tror att jag fortfarande njuter av de där stunderna när kroppen svarar och levererar och jag behöver inte jämföra mig med någon annan och tänka att om jag är trött borde han vara tröttare. Nu kan jag gilla när jag ser någon annan ta sig igenom plågan.

Nu är det inte så att jag alltid omfamnar smärtan och tröttheten. Också jag är bekväm och kan tycka att det är skönt att bara göra saker som jag vet inte plågar mig. Typ köra 90 kg i bänkpress med lång vila mellan seten. Eller spela tennis mot någon som jag vet att jag besegrar.
Men det finns också något levnadsgörande i utmaningen att tänja på det man tror man kan. Möta någon på tennisbanan som tvingar mig att spela med mindre marginaler. Eller köra ett träningspass där utmattningen lurar bakom hörnet. Och efter sitta och flina över känslan som pulserar i blodomloppet. En diffus känsla. Man tar liksom ett nytt steg. Lyfter sig upp en smula.

Emin Nouri messade, ”kapten, kan du köra ett pass med mig imorn?” och det är klart att jag kunde köra ett pass med Nouri och jag lockade ut honom från bekvämlighetszonen och vi körde följande (värt att testa, jag lovar).

1 min – chins
(40 sek vila)
2 min Kettlebellsvingar, 24 kg
(40 sek vila)
1 min fällknivar
(40 sek vila)
3 min dips
(40 sek vila)
4 min Thrusters, 40 kg

Man kör alltså så många repetitioner som möjligt av varje övning.

Dagen efter messade Emin. Och skrev att han hade träningsvärk av guds nåde. En underbar känsla.

Samtidigt, jag vet inte om jag blivit för gammal. För ibland återhämtar jag mig inte som jag inbillar mig att jag gjorde förr. Eller om det är så att jag överskattar min egen förmåga. Som i torsdags, när vi skulle lira lite innefotboll i Brännarehallen och jag gick ut ouppvärmd. Ryggen var stel, det var som att ha ett spett i ryggslutet och jag spelade uselt. Kanske borde jag ha värmt upp i tio minuter innan jag började spela fotboll?

Eller som i dag. Jag kände mig seg i kroppen. Efter morgonens lektioner på akademin la jag mig på soffan. Och sov i över en timme. Och kunde sovit längre än så. Men jag hade lovat Crossfit-Stefan att komma förbi och köra ett pass innan han skulle sätta klorna i mina killar. Och jag ville inte fega ur.
Så jag pallrade mig dit.

Och ångrade mig nästan omgående.
På papperet såg det inte så jobbigt ut.

500 meter rodd
21 KB-svingar, 32 kg
15 Boxjump med burpee.

Vila några minuter.
Sedan ett varv till.

(En sliten gubbe)

Men fyttihelvete! Jag gick in i väggen. Fullständigt. Andra rundan domnade jag bort. Baksidorna och rumpan skrek om nåd. Vattnet jag drack innan passet låg och kluckade i matstrupen och ville upp och jag tog mig med nöd och näppe igenom övningarna. Efter blev jag sittande. Länge.
Jag var inte människa igen på säkert 45 minuter. Stapplade omkring. hade svårt att stå upprätt. Ville lägga mig ner och sova.

Just där och då njöt jag inte ett dugg. Förbannade mig själv. Och Crossfit-Stefan.
Men nu, några timmar senare, funderar jag på när jag ska köra samma pass igen. Jag borde kunna klara det utan att få spykänsla. Kan jag tycka.

Man är en idiot.