Sen kväll och jag gillar sena kvällar och det fanns en viss oro när jag skulle sluta spela fotboll att de sena kvällarna skulle vara över, in i kneget, upp och jobba klockan 07.00 och allt det där och jag oroade mig över att inte vara skapad för sådana dagar och än så länge, peppar, peppar, knack, knack, känns det bra.
Och det beror kanske på att jag lyckats skapa mig en vardag som har utrymme för sena kvällar.

Jag är instruktör på Kalmar FF:s fotbollsakademi samt ansvarig för Kalmar FF:s U 17-lag, men jag har en hel del tid att styra över efter eget huvud och jag hinner köra min crossfit, min beachmuskelträning, lite tennis, jag hinner gubbtupplura i soffan, dricka kaffe och framför allt, jag är hemma varje dag när min dotter kommer med skolbussen.

Jag hade ju en jäkla vånda i höstas. Över att sluta spela fotboll. Att vara fotbollsspelare var liksom inpräntat i min själ. Trodde jag. Och vad skulle hända nu?

Det som hände var att hela jag blev en utandning. Som när kroppen slappnar av. Och sedan fylls med ro.

Okej, okej, alla dagar är inte på det sättet, jag har min beskärda del av oro, men jag är överraskad över hur smidigt det har gått.

Kanske har det underlättats av att jag fortfarande är kvar inom Kalmar FF. Kanske var det så och fortfarande är så att det inte främst var fotbollsspelandet som bränt sig fast i min själ. Utan Kalmar FF.

Och jag är alltså kvar i organisationen. Och känner att jag påverkar och har inflytande.

Just nu är jag alltså ansvarig för Kalmar FF:s U 17-lag och jag försöker lära mig yrket. Vissa kanske tror att jag ser det som ett nerköp, att jag hade velat ha mer och större, men de som tror det känner inte mig. Merparten av min tid som spelare i Kalmar FF var tid som präglades av skral ekonomi, usla omständigheter och när jag nu köper en soffa till Ungdomsavdelningens samlingsrum av en polare för 600 kronor och när jag nu lägger en hel helg med att sortera A-lagets gamla träningskläder i ett försök att hitta utrustning åt mina killar och när jag nu får Martin på Kallskänken att skänka en risig kaffebryggare till samlingsrummet, när jag nu gör allt det här känns det lite som att komma hem.
Det är ju det här jag är van vid.

Jag är ansvarig och Johan Steglander är min assisterande. De som minns kalmarfotbollen på 1980- och 1990-talet vet att Steglander var en central gestalt i Kalmar AIK. Och på den tiden var vi bittra rivaler. 1997 vann vi division II före Nybro och just Kalmar AIK. Steglander är den spelare som gjort flest matcher i Kalmar AIK, jag har gjort flest matcher i Kalmar FF och nu kör vi alltså U 17 ihop.

Första tävlingsmatchen avverkades den gångna helgen. Mot Mjällby AIF på Gasten i Kalmar. Ett Maif som tränas av Bagarn Rosengren.
Det slutade med en 3-2-seger för vår del, men det är inte segrar som är det viktigaste i U 17. Det handlar om utveckling. Att prägla spelarna. Lära dem elitfotbollens villkor. Och också betona vikten av utbildning och lärdom.

Tränare i U 17, alltså. Och numera också krönikör och bloggare i Aftonbladet och Sportbladet. Vilket känns väldigt kul. Jag har saknar att få skriva fotboll.
Ibland ger jag sken av att jag inte är så förtjust i fotboll. Att jag är intellektuell och djupsinnig och kulturell och mest gäspar åt sport. Sedan kommer jag på mig själv med att se eftersändningar av BP-HBK eller någon gammal Champions League-match från 2004.

Nu borde jag dock lägga mig. Träning på akademin tidigt i morgon. Och jag har fortfarande inte bestämt vilka övningar vi ska köra. Men då gör jag som jag alltid gör i tillvaron när jag tvekar. Jag tänker; vad hade Nanne Bergstrand gjort?