Ja, det är fantastiskt att Ryan Giggs kan leverera moment av så hög klass. Och ja, det är märkligt hur snabbt det svänger. För två månader sedan tyckte jag att det var trist att Giggs fortfarande tragglar på, att han liksom solkar ner sin tidigare briljans. Jag vet att det är en orättvis åsikt och jag tycker då och då – beroende på dagshumöret – att det är upp till var och en att spela så länge de önskar, oavsett vad vi tycker och oavsett hur mycket sämre de är i dag än i jämförelse med när de var som bäst. Men för två månader sedan eller två veckor sedan eller två dagar sedan tyckte jag att det var en smula trist att Giggs inte bara slutade spela fotboll. Och så i dag visar Giggs ren och äkta briljans.

Och ja, det är märkligt – men givetvis inget nytt – hur små marginalerna är. Nu blir David Moyes om inte hyllad så i alla fall klappad på axeln för sin laguttagning och för 3-0-segern i Champions League. Samtidigt, det var inte – sett till spelet och målchanserna – en självklar 3-0-seger. Att Manchester United inte är vad Manchester United tidigare var står tydligt, trots 3-0 i kväll. För gästerna från Grekland hade både bollinnehav, intentioner och också lägen för att såra United rejält. Och borde ha sårat United rejält. Borde ha gjort mål.

Nu kom United undan, resultatet är allting (eh?) och kanske var segern ett tecken på något stort i vardande. Eller var det bara en seger.

I rubriken till bloggen lovade jag lite att lyssna på.

Först ett trevligt litet klipp från när jag hade ett väldigt hemvävt webb-program vid namn #8. Här möter jag Zlatan Azinovic, numera målvakt i Malmö FF. Vi snackar musik. Och Zlatan sjunger lite. Och konstaterar att hans lagkamrater ”är en typ av rövslickare”. Klassisk TV.

I dag handlar det emellertid inte om webb-TV för min del. Nu handlar det om podd. Och jag och Kalmars Anders Timell, det vill säga Martin Nilsson på Kallskänken, har numera spelat in tio högoktaniga poddavsnitt. Lyssna på det senaste här.