Tyresö FF blöder alltså så in i helvete ekonomiskt. Dimensionen är absurd. Skulden motsvarar nästan halva årsomsättningen. Halva!! Som om IFK Göteborg skulle ha ungefär 50 miljoner i skulder.
Nu är inte Tyresö FF det första idrottslaget som missköter sin verksamhet, men jag undrar ibland hur det kan gå så långt. Man måste väl ha någorlunda koll på utgifter? Och veta, på ett hum, hur mycket pengar som man får in?
Eller?
Har jag missat något? Kan man som ledare för elitklubbar skita helt och hållet i de där parametrarna? Utgifter och inkomster.
”Vi plockar hit den där stjärnan och ger vederbörande hur mycket som helst i lön.”
– Men vänta lite, så mycket pengar har vi inte i kassan! Och det kommer ju inte heller att flöda in ytterligare medel. Kan vi verkligen värva då?
”Ja, ja, den huvudvärken tar vi senare, det löser sig säkert. Vi värvar ihop ett namnkunnigt och bra lag, når framgångar kortsiktigt och då har vi fått en status som gör att de inte kan undvara oss, varken kommunen eller förbundet, oavsett hur jävla stora skulder vi har. Det är briljant!”.

I veckan som gick introducerade jag nya ord för mina spelare i Kalmar FF:s U 17-lag.

Vederbörande
Cyniskt
Pragmatisk

Jag försöker ta tillfället i akt och utveckla deras vokabulär. Men efter gårdagens match i Ligacupen mot Östers IF inser jag att jag nog också behöver förklara de två sistnämnda mer ingående.
För vi var allt annat är cyniska och pragmatiska i matchen.

Vi kom till matchen mot Öster med två raka segrar, en poäng räckte för att ta oss vidare till kvartsfinal och jag och de andra ledarna hade haft en känsla under veckan av att det fanns risk för…bekvämlighet. Man gör bra insatser, man jobbar hårt, visar rätt attityd och så smyger sig den där överskattningen in i gruppen. Man glömmer bort att allt börjar med det hårda jobbet. Med att vinna bollen.

Så vi pratade mycket om det här innan matchen. Men känslan måste vara genuin och den måste komma inifrån spelarna. I drygt 30 minuter såg det okej ut. Vi parkerade på Östers planhalva, vi skapade lägen och vi tog ledningen.
Men när Öster gnuggade vidare och slogs i varje duell orkade vi inte ta fajten. Det var som om vi trodde att det enda som räknades var om vi spelade ut vår motståndare. Man skulle ta bollen, dribbla av två spelare och spela fri en lagkamrat, annars räknades det inte. Att ligga rätt i positionerna, pusha lagkamraterna, vinna närkamper och spela enkelt, det var inte lika kul.

Vi hade flest klara lägen. Vi hade bollen mest. Men det var Öster som var pragmatiskt och cynisk och pang, pang, pang på tio minuter i andra halvlek kontrade Öster sönder oss och gick från 1-1 i paus till ledning 4-1.
På 90 minuter hade Öster fem lägen och satte fyra mål.

Jag stod vid sidan och kände frustration. En frustration som var helt annorlunda än den jag kunde känna som spelare. Som spelare kunde jag vara grymt självkritisk. Men till slut kunde jag alltid skylla på någon annan. Och nästan alltid på tränaren. Nu är jag själv tränaren.

Nu får vi jobba vidare med att få fram den där genuina känslan hos spelarna. Få dem att förstå vad det är som räknas på fotbollsplanen.

Veckans poddavsnitt hittar ni här.. Vi pratar om terapi, identiteter, det sårade egot hos sportredaktionen på den lokala tidningen och en hel del annat.