Jag skrev en krönika i fredagens Sportbladet och min tanke var att se på händelserna i Helsingborg med en självrannsakande blick.
Jag vet inte om jag lyckades. Men jag har fått en hel del tummar upp från forna spelarkollegor. Och i dag, när jag var i Helsingborg med mitt U 17-lag och ospelade match, kom Mattias Lindström fram efter matchen och sa att han tyckte om krönikan.

Sådant är gott att höra.

Låt mig också lägga till följande:

1)

Fotbollen och supporterkulturen är till stora delar fantastisk. Det här förändrar inte det. Vi ifrågasätter ju inte kärleken som fenomen när någon gör något hemskt i skenet av olycklig kärlek, vi slutar ju inte gå på musikfestivaler trots rapporter om misshandel och våldtäkter. Våldet i samhället är en fråga som är mer komplex än att vi enbart kan skylla allt på fotbollen.

2)

Vad en minoritet gör ska inte kollektivet straffas för. När något sådant här inträffar är lätt att tonläget blir högt och i en iver att visa sig handlingskraftig och medkännande klumpar man ihop och generaliserar. Så i all tragik måste vi också besinna oss.
De skyldiga ska straffas. Enbart dem. Och den diskussionen tenderar att försvinna när tonläget blir högt. Men hur ska vi göra för att lyckas urskilja de som begår vidrigheter?