Hemmapremiär för Kalmar FF och marknadssektionen satsade hårt, det gällde att locka folk till matchen, det är nu man kan fånga upp dem, när allt är ovisst, när det finns förhoppningar och förväntningar och det gällde att utnyttja nyfikenheten på laget, på de nya spelarna, på den nye tränaren och jag gillade att det var mycket folk utanför arenan redan en timme innan avspark, det är så vi alltid ska ha det, man ska veta att ute vid GFA händer det saker, där kan man frottera sig och ha det gott.

Det var den första hemmamatchen sedan 1993 som jag inte tillhörde Kalmar FF (som spelare) och det kändes avsevärt mindre märkligt än vad jag hade befarat.

Det är möjligt att det hade känts annorlunda om Nanne fortfarande var tränare eller om Tobinho eller Wastå hade lirat vidare, då hade jag nog undrat varför jag inte också var där nere. Men nu kändes det bara rätt skönt att inte behöva värma upp och tagga igång.

Jag och Johny Erlandsson (753 matcher för Kalmar FF) skulle få våra tröjnummer officiellt pensionerade och vi blev först intervjuade från scenen i loungen och sedan satt vi tillsammans på läktaren och kollade på den första halvleken mellan Kalmar FF och Åtvidaberg. Bredvid mig hade jag också Spelarföreningens Magnus Erlingmark och vi snackade spelarlöner i IFK Göteborg på 1990-talet. Intressant.

(Dennis Nilsson, Johny Erlandson och undertecknad i loungen innan matchen. Tillsammans har vi över 2100 matcher i Kalmar FF. En rätt imponerande siffra, kan jag tycka.)

Matchen? Nja, vi var riktigt risiga. Det måste vi kunna erkänna. Merparten av de 90 minuterna var Åtvidabergs. Som höll i bollen, som passade bollen till varandra och som kontrollerade matchen totalt.
Vi hade ingen gemensamhet där ute, man pressade en och en och anfallsspelet bestod mest av långa bollar mot isolerade anfallare. Eller hemspel till Lars i vårt mål.
Åtvidaberg satte 1-0 och ingenting tydde på en kvittering. Men fotboll är märkligt – en misslyckade djupledsboll från vår backlinje nickades rakt upp i luften av en av Åtvidabergs mittbackar. Måns Söderqvist utnyttjade gästernas extremt lama försvarsagerande och lobbnickade in 1-1.

I andra halvlek gjorde Ricardo Santos 2-1, Åtvidaberg fortsatte kontrollera matchen och det var först i slutskedet, när ÅFF drog sig hemåt, som vi kunde skapa något som liknande tryck. Men ÅFF-försvaret nickade undan det mesta. Allt utom Romarios inlägg med tio sekunder kvar av tilläggstiden. David Elm nickskarvade fram till Marcus Nilsson, vars skottförsök skickligt styrdes in av Måns Söderqvist.
Kvittering med matchens sista spark!

Inte alls rättvist. Men väldigt skönt.

(Foto: Jan Nordström)
Johny och jag fick vår stund i ljuset i pausen. Då höll Svante Samuelsson ett fint litet tal för oss, publiken applåderade och vår klack sjöng för oss.
Det värmde.