I skuggan av det tragiska i Helsingborg åkte mitt KFF till Grimsta och slog – efter en del om och men – BP med 2-1. Lite skakigt, lite stelt och lite svajigt, i synnerhet efter vårt 2-0-mål och spel med en man mer. Men jag vet hur svåra premiärer är och jag vet vilken lurig motståndare BP är på konstgräset på Grimsta, därför kan killarna vara nöjda med segern.

Och mina U17-killar visade bra attityd och energi och körde över Nybro IF i DM med 7-0.

Dagen efter BP-segern käkade jag lunch med David Elm och Stefan Larsson, vi snackade om matchen, om känslan man kan få där ute på planen när man tappar initiativet, hur svårt det är att komma tillbaka, man hamnar i en slå-ifrån-sig-attityd och det var där vi hamnade i slutet mot BP och jag vet nog allt om det där, om hur det känns när de negativa tankarna smyger sig in.
Hur förlamande det kan vara.

Jag kan fortfarande få dem. Som 38-åring. När jag lirar mot division IV-lag.

Som i lördags. Min moderklubb Listerby IK hade ett miniläger i Kalmar. Först träning på Gasten på morgonen, sedan match mot Ängö BK på kvällen och jag fick äran att vara kapten för min moderklubb och det började bra, vi tog ledningen med 1-0 och hade hyfsad kontroll på spelet. Men en utspark och missförstånd i försvaret innebar 1-1 och när jag sedan letade passningsalternativ och tyckte mig se en lagkamrat på kanten, men slog bollen rakt på en motståndare – var det snart 1-2.
För några moment efter mitt felpass drog Ängö BK in en rasande vacker volley och jag ville sjunka genom jorden. Faktiskt.
Att jag blev solblind innan felpasset var en klen tröst. Jag såg helt enkelt inte Ängös vita tröjor med solen rakt i ögonen, men jag kände mig värdelös.
Som om jag svek mina lagkamrater.

Och trots min erfarenhet och trots att det var en träningsmatch en lördags kväll på Gasten mot ett lag från Elitfyran satt den negativa känslan kvar en bra stund.

Märkligt.

Sedan – angående det i Helsingborg. Orsak och verkan och allt det där och samma kväll ser jag en stund på eftersändningen av en av matcherna i hockeyns slutspel, plötsligt blir det slagsmål på isen och vuxna (!) män slår varandra i huvudet. Som om det vore det mest naturliga i hela världen. Efter en stund skingras slagsmålet och de åker av isen och matchen fortsätter som om ingenting har hänt. Och i dag läste jag en TT-intervju med Färjestads ”hårdföre” lagkapten Ole-Kristian Tollefsen, som hyllas för sin tuffa stil. Och det berättas om hur han knockade Brynäsforwarden Andreas Thuresson.
Tollefsen konstaterar: ”Det är nu man verkligen bevisar om man är en man eller mus.”

Hm.