Arkiv för April 2014

- Sida 2 av 2

Erik Israelsson

av henryd

Som bekant lämnade Erik Israelsson Kalmar FF för spel i Hammarby.

Jag träffade Erik och pratade med honom om bland annat just det. Hur det var att lämna Kalmar FF.

Intervjun finns här.

Hemmapremiär och tröjnummerpensionering

av henryd

Hemmapremiär för Kalmar FF och marknadssektionen satsade hårt, det gällde att locka folk till matchen, det är nu man kan fånga upp dem, när allt är ovisst, när det finns förhoppningar och förväntningar och det gällde att utnyttja nyfikenheten på laget, på de nya spelarna, på den nye tränaren och jag gillade att det var mycket folk utanför arenan redan en timme innan avspark, det är så vi alltid ska ha det, man ska veta att ute vid GFA händer det saker, där kan man frottera sig och ha det gott.

Det var den första hemmamatchen sedan 1993 som jag inte tillhörde Kalmar FF (som spelare) och det kändes avsevärt mindre märkligt än vad jag hade befarat.

Det är möjligt att det hade känts annorlunda om Nanne fortfarande var tränare eller om Tobinho eller Wastå hade lirat vidare, då hade jag nog undrat varför jag inte också var där nere. Men nu kändes det bara rätt skönt att inte behöva värma upp och tagga igång.

Jag och Johny Erlandsson (753 matcher för Kalmar FF) skulle få våra tröjnummer officiellt pensionerade och vi blev först intervjuade från scenen i loungen och sedan satt vi tillsammans på läktaren och kollade på den första halvleken mellan Kalmar FF och Åtvidaberg. Bredvid mig hade jag också Spelarföreningens Magnus Erlingmark och vi snackade spelarlöner i IFK Göteborg på 1990-talet. Intressant.

20140407_182304

(Dennis Nilsson, Johny Erlandson och undertecknad i loungen innan matchen. Tillsammans har vi över 2100 matcher i Kalmar FF. En rätt imponerande siffra, kan jag tycka.)

Matchen? Nja, vi var riktigt risiga. Det måste vi kunna erkänna. Merparten av de 90 minuterna var Åtvidabergs. Som höll i bollen, som passade bollen till varandra och som kontrollerade matchen totalt.
Vi hade ingen gemensamhet där ute, man pressade en och en och anfallsspelet bestod mest av långa bollar mot isolerade anfallare. Eller hemspel till Lars i vårt mål.
Åtvidaberg satte 1-0 och ingenting tydde på en kvittering. Men fotboll är märkligt – en misslyckade djupledsboll från vår backlinje nickades rakt upp i luften av en av Åtvidabergs mittbackar. Måns Söderqvist utnyttjade gästernas extremt lama försvarsagerande och lobbnickade in 1-1.

I andra halvlek gjorde Ricardo Santos 2-1, Åtvidaberg fortsatte kontrollera matchen och det var först i slutskedet, när ÅFF drog sig hemåt, som vi kunde skapa något som liknande tryck. Men ÅFF-försvaret nickade undan det mesta. Allt utom Romarios inlägg med tio sekunder kvar av tilläggstiden. David Elm nickskarvade fram till Marcus Nilsson, vars skottförsök skickligt styrdes in av Måns Söderqvist.
Kvittering med matchens sista spark!

Inte alls rättvist. Men väldigt skönt.

Henrik5383IMG_20140407_201255

(Foto: Jan Nordström)
Johny och jag fick vår stund i ljuset i pausen. Då höll Svante Samuelsson ett fint litet tal för oss, publiken applåderade och vår klack sjöng för oss.
Det värmde.

Seriepremiär för U 17

av henryd

Tidig väckning (06.00), en avstickare till Kallskänken för att hämta mat (Martin var inte uppe), sedan till GFA för att ordna det sista innan avfärden till Helsingborg.
Det var dags för premiär i Pojkallsvenskan för mina killar i Kalmar FF:s U 17-lag.

Vi gjorde exakt samma resa för några veckor sedan. Då var det match i Ligacupen och vi vann den matchen med 1-0 mot ett spelskickligt HIF.

Nu åkte vi i väg med ett åderlåtet gäng. För samtidigt som matchen var det landslagssamling för 98:ornat och vi hade fem spelare med där, HIF blott en.

Ibland kan man kompensera något liknande genom att ”låna” spelare uppifrån. I Jensas U 19-trupp spelar flera killar som egentligen, rent åldersmässigt, tillhör mitt gäng, men det gick inte att använda sig av någon av dem eftersom U 19 själva lirade match kvällen innan – i Trelleborg.

Vi såg det som en möjlighet att ge speltid till några som inte har lirat så mycket och framför allt innebar det att flera unga spelare fick chansen. Unga, tänker du. Är inte alla unga i ett U 17-lag?
Jo, men allt är ju relativt. Hos oss är 99:or detsamma som ungt. 97:or är rena veteraner.
Så många av våra killar var två år yngre än flera av motståndarna.

Det blev frukost på Scandic i Växjö och jag tänkte att det var tur att jag inte var spelare längre, jag skulle ha avskytt att spela så tidigt på dagen. Det var avspark 12.30 och kanske påverkade det våra killar. Eller, kanske var det så att bussresan påverkade dem?

För vi var inte på tårna. Vi var tafatta, initiativlösa och blev tillbakatryckta av HIF.
Det var som om flera av våra spelare inte hade någon kraft.

Jag gick till mig själv. Hade jag själv varit i liknande situationer på planen? Många gånger.

Ofta handlar det om mentala aspekter. Mina killar visste givetvis att vi saknade tongivande gestalter. Och de visste givetvis att HIF kom med starkast möjliga lag, ”de har bara 97:or”, som en av våra spelare konstaterade.

Så vi kom ut med alldeles för stor respekt för våra motståndare.

Vi hamnade i en slags avvaktande fotboll. Vi klev varken framåt eller bakåt. Då hamnar man på mellanhand.

Sedan ska vi vara ärliga och erkänna att HIF gjorde det väldigt, väldigt bra. Bolltrygga, rappa, bra värderingar i sitt passningsspel och det var endast storspel från vår målvakt Elias Eriksson som gjorde att det stod 0-0 i paus.

Jag och assisterande Steglander var djupt besvikna i pausen. Inte för att vi slog bort bollar. Och inte för att vi gjorde misstag. Utan för att vi vek ner oss.
Även om motståndarna är bra ska vi agera så som vi vill göra. Och det handlar om att ta initiativ, om att vara aggressiva och att visa rätt attityd. Det gjorde alldeles för få av oss i första halvlek.

Jag sa ett och annat om just det här i pausen. Jag var tämligen upprörd. Sedan drog vi hem förstapressen en bit i banan.

Och i direkt i andra halvlek blev det en nivåhöjning från vår sida. Vi stabiliserade spelet. HIF fick inte alls lika stora ytor, de fick inte alls lika mycket tid med bollen.
HIF var fortfarande bättre än oss, men äntligen visade våra spelare karaktär. Man fann sig inte i det som skedde. Man försökt göra något åt det.

Ändå tog HIF ledningen efter en hörna.
Men vi reste oss och lagkapten Elof Nelson nickade in kvitteringen efter en fin hörna slagen av Isak Olsson.

Sett till hela matchen var det inget rättvist resultat, men man kan genomföra matcher på olika sätt och vi lyckades i alla fall förändra matchbilden i andra halvlek, vi stoppade upp HIF:s flöde och fick tag i bollen oftare.

Vi började kliva framåt och vi fick vittring, vi jagade HIF in på deras planhalva, men kanske blev vi för ivriga, vi glömde bort att täcka diagonalt på vårt mittfält och HIF kom loss, vi hade offrat folk framåt och via en rasande vacker individuell prestation smekte en HIF:are in 2-1.
Då återstod tio minuter och vi försökte få till en forcering, vi skapade några hörnor, några halvchanser, men mer blev det inte.

HIF vann rättvist.

Men vi tar med oss insikten att vi kan förändra en matchbild och att vi kan göra det även mot en väldigt skicklig motståndare.

Och i andra halvlek fick killarna känna på vilken arbetsnivå vi kräver av dem.

av henryd

Jag skrev en krönika i fredagens Sportbladet och min tanke var att se på händelserna i Helsingborg med en självrannsakande blick.
Jag vet inte om jag lyckades. Men jag har fått en hel del tummar upp från forna spelarkollegor. Och i dag, när jag var i Helsingborg med mitt U 17-lag och ospelade match, kom Mattias Lindström fram efter matchen och sa att han tyckte om krönikan.

Sådant är gott att höra.

Låt mig också lägga till följande:

1)

Fotbollen och supporterkulturen är till stora delar fantastisk. Det här förändrar inte det. Vi ifrågasätter ju inte kärleken som fenomen när någon gör något hemskt i skenet av olycklig kärlek, vi slutar ju inte gå på musikfestivaler trots rapporter om misshandel och våldtäkter. Våldet i samhället är en fråga som är mer komplex än att vi enbart kan skylla allt på fotbollen.

2)

Vad en minoritet gör ska inte kollektivet straffas för. När något sådant här inträffar är lätt att tonläget blir högt och i en iver att visa sig handlingskraftig och medkännande klumpar man ihop och generaliserar. Så i all tragik måste vi också besinna oss.
De skyldiga ska straffas. Enbart dem. Och den diskussionen tenderar att försvinna när tonläget blir högt. Men hur ska vi göra för att lyckas urskilja de som begår vidrigheter?

Tanken snirklar vidare

av henryd

Det har kanske inte alls något samband. Retoriken inom sporten, hur vi bemöter våra motståndare, grabbigheten, kraven på hur du ska vara om du är en riktig man, det finns kanske inget samband alls mellan allt det där och våldstendenserna inom vissa delar av supporterkulturen.

Samtidigt – påverkas vi inte av kontexten vi befinner oss i?

Fast om det är så borde vi ju kunna förändra kontexten?

Och därmed också göra något åt våldet.

”Man eller mus” – stenåldersretorik från Färjestads lagkapten

av henryd

I skuggan av det tragiska i Helsingborg åkte mitt KFF till Grimsta och slog – efter en del om och men – BP med 2-1. Lite skakigt, lite stelt och lite svajigt, i synnerhet efter vårt 2-0-mål och spel med en man mer. Men jag vet hur svåra premiärer är och jag vet vilken lurig motståndare BP är på konstgräset på Grimsta, därför kan killarna vara nöjda med segern.

Och mina U17-killar visade bra attityd och energi och körde över Nybro IF i DM med 7-0.

Dagen efter BP-segern käkade jag lunch med David Elm och Stefan Larsson, vi snackade om matchen, om känslan man kan få där ute på planen när man tappar initiativet, hur svårt det är att komma tillbaka, man hamnar i en slå-ifrån-sig-attityd och det var där vi hamnade i slutet mot BP och jag vet nog allt om det där, om hur det känns när de negativa tankarna smyger sig in.
Hur förlamande det kan vara.

Jag kan fortfarande få dem. Som 38-åring. När jag lirar mot division IV-lag.

Som i lördags. Min moderklubb Listerby IK hade ett miniläger i Kalmar. Först träning på Gasten på morgonen, sedan match mot Ängö BK på kvällen och jag fick äran att vara kapten för min moderklubb och det började bra, vi tog ledningen med 1-0 och hade hyfsad kontroll på spelet. Men en utspark och missförstånd i försvaret innebar 1-1 och när jag sedan letade passningsalternativ och tyckte mig se en lagkamrat på kanten, men slog bollen rakt på en motståndare – var det snart 1-2.
För några moment efter mitt felpass drog Ängö BK in en rasande vacker volley och jag ville sjunka genom jorden. Faktiskt.
Att jag blev solblind innan felpasset var en klen tröst. Jag såg helt enkelt inte Ängös vita tröjor med solen rakt i ögonen, men jag kände mig värdelös.
Som om jag svek mina lagkamrater.

Och trots min erfarenhet och trots att det var en träningsmatch en lördags kväll på Gasten mot ett lag från Elitfyran satt den negativa känslan kvar en bra stund.

Märkligt.

Sedan – angående det i Helsingborg. Orsak och verkan och allt det där och samma kväll ser jag en stund på eftersändningen av en av matcherna i hockeyns slutspel, plötsligt blir det slagsmål på isen och vuxna (!) män slår varandra i huvudet. Som om det vore det mest naturliga i hela världen. Efter en stund skingras slagsmålet och de åker av isen och matchen fortsätter som om ingenting har hänt. Och i dag läste jag en TT-intervju med Färjestads ”hårdföre” lagkapten Ole-Kristian Tollefsen, som hyllas för sin tuffa stil. Och det berättas om hur han knockade Brynäsforwarden Andreas Thuresson.
Tollefsen konstaterar: ”Det är nu man verkligen bevisar om man är en man eller mus.”

Hm.

Sida 2 av 2
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB