Jag skrev en text till Kultur/Nöje i Barometern. Angående det här med att ge fotboll skulden för våld.

Den lyder så här:

 
Var det inte det jag skrev? Var det inte precis det jag skrev i en krönika i Barometern-OT för en månad sedan?
Att något inträffar och sedan blir det panik, det blir moralpanik och man ska uttala sig, man ska ta ställning och om man försöker höja blicken och se lite längre har man tyckt fel.
En DIF-supporter blir misshandlad till döds i Helsingborg och tonläget blir högt.
På många sätt berättigat högt.
Men det höga tonläget gör också att fotbollen som kulturellt fenomen kidnappas.
Fotbollen är plötsligt det som orsakar dödligt våld. Människor uttrycker att det är farligt att gå på fotboll. Att supporterkulturen är sjuk. Åtgärder lanseras. Bestraffningar ska lanseras och gärna bestraffningar som slår kollektivt.
Och vem kan säga emot? För om man gör det är det detsamma som att man tycker att det är okej att supportrar blir dödade.
Men hur kan så många veta med sådan övertygelse vad det var som hände i Helsingborg? Och varför det hände?
Och jag vill egentligen bara säga just det, att hur ska vi veta, hur ska någon kunna veta?
Jo, det finns strukturella mönster inom vissa supportergrupper som inte är hälsosamma och jo, det är säkert så att vi spelare och också ledare spär på med en retorik som andas tuffhet och jag bloggade själv om det här, hur Färjestads lagkapten i ishockey, känd för sin tuffa spelstil, sa att det handlade om att visa om man är ”man eller mus” och jag bloggade om det här med ishockeyns slagsmål, att vi inte ens reflekterar över det absurda i att man slår varandra på käften i ett sätt att stå upp för sitt lag och om man nu gör det på isen ska vi kanske inte bli väldigt förvånade om det också sker vid sidan om.
Och när man väl är där, att ett sådant beteende legitimeras uppifrån, då har det aggressiva flyttat in i nervsystemet och när adrenalinet pumpar, när alkoholen flyter i ådrorna suddas gränserna ut och startsträckan mellan tanke och handling blir alldeles för kort.
Eller?
Jag har själv varit reflekterande den senaste tiden. Jag, som alltid hyllat supportrarnas passion, jag som alltid hävdat att arenorna har sin egen kontext och det som sker där ska bedömas utifrån just den kontexten och ingen annan, också jag har varit självkritisk. Har jag resonerat fel?
Samtidigt – om vi nu ska beskylla fotbollen för samhällets våldtendenser, var är i så fall kulturlivets självrannsakan?
De våldsamma filmerna, de våldglorifierade serierna, sångerna om hämnd och död eller böckerna som beskriver massmördare, påverkar inte det också i så fall?
Sådana anklagelser fäster emellertid aldrig. Inte på samma sätt som på fotbollen.
Varför anses det till exempel inte vara farligt att gå på en musikfestival – där människor misshandlas och våldtas – men på en fotbollsmatch?
Ingen skulle beskylla musiken för det som sker på en festival. Men vi beskyller fotbollen för det som sker i anslutning till en match.
Är det verkligen rättvist?
Det kan tyckas vara dystopiskt, men är inte hela diskussionen fåfänglig?
Vi söker en slags nollvision. Att det inte ska hända något hemskt människor emellan. Men är det en rimlig förväntan?
Jag menar, hur ska vi kunna skydda oss mot idioterna? Idioterna kommer alltid hitta anledningar till att legitimera sin idioti.