Killarna tog bussen till Gävle för att möta Gefle och man kan snabbt konstatera att Gefle inte är det vanliga Gefle.
Tidigare hade man en tydlig identitet och jobbade utifrån den. Nu är man…ingenting. Centralfigurerna, som skänkte stadga åt bygget, är borta. Hugosson, Bernhardsson och Dahlberg och inte minst Pelle Olsson.
Och man försöker förändra det man tidigare var och det är kanske i längden nödvändigt, men just nu känns Gefle…vilset.

När du tidigare kom till Strömvallen visste du att det handlade om ett mentalt stålbad. Du skulle få ha bollen, du skulle få styra och dominera och vanligtvis dränerade det motståndarna på kraft. Men mot Gefle var det precis så Gefle ville ha det. Det var en matchbild som gav dem kraft. För de kunde skapa diamanter (nåja) ur ingenting.
Och de visste att en minimal chans kunde räcka. Och vi visste detsamma.

Det var tålamodsprövande.

När vi i dag mötte Gefle på Strömvallen var det Gefle som hade bollen. Nästan 65 %. Jag vet, jag vet, det är som det är med bollinnehav, men att förlora bollinnehavet mot Gefle existerade inte tidigare.

Gefle kunde haft ledningen i första halvlek, man skapade bra chanser, men i stället satte vi 1-0 och 2-0 och spelade utifrån det resultatet i andra halvlek.

Och angående bollinnehav. Det råder kanske en motreaktion mot bollinnehavdoktrinen. Den har varit rådande en tid och vi spelade själva efter den i fjol. Om vi hade bollen mer än motståndarna kunde vi styra matchbilden tydligare, resonerade vi. Jag höll med och jag höll inte med. Det beror ju också på vad man gör med bollen. Många gånger höll vi i bollen i egen backlinje och lät motståndarna samla ihop sig. Det är inte optimalt. Jag mindes ju hur bekvämt vi tyckte det var att möta Hammarby i mitten av 2000-talet när de skulle passa, passa, passa runt bollen till varandra. Vi hann ju alltid komma rätt i försvarspositionerna.

Samtidigt är det inte bra att alltid ha bollen mindre än motståndarna. I synnerhet inte när vi närmar oss nivåer som 60-65 %. Det betyder ju att motståndarna får fler chanser till att anfalla på oss. Och i längden tar det för mycket kraft att bara försvara, vilket får följder för anfallsspelet.

Hittills i år har vi i Kalmar FF haft bollen mindre än våra motståndare. Men många lag i Allsvenskan saknar skicklighet att utnyttja sitt bollinnehav. Så vi har kunnat plocka bra med poäng, trots det. Eller kanske tack vare det.

Ju mer man grottar ner sig i taktik och dispositioner, ju mer konfunderad blir man. Ser man på oss kan man ju konstatera att det kanske bara är onödigt att odla passningsspel när man ändå gör mål och plockar poäng.

Samtidigt, vi har inte riktigt fått spelet att stämma, vi har varit osynkade i vår press (fast det har blivit bättre på slutet), vårt passningsspel har varit för svagt, anfallen för korta, ändå har vi inte förlorat än. Och har tre raka segrar på bortaplan. Det i säg säger något om karaktären och kvaliteten i gruppen.

Vi har kvar fjolårsflytet. Då vi kunde vinna eller i alla fall få oavgjort trots att vi spelmässigt inte var förtjänta av det. Det fanns matcher i fjol då jag i omklädningsrummet efter undrade hur fan det där gick till.

Vi har bra spelare, vi har en bra backlinje (som har kunnat hantera rättvända spelare mot sig) och det finns en tjurig envishet i gruppen som gör att man accepterar att spelet inte alltid stämmer, man gör jobbet ändå. Det är sådant som ger poäng.

En sak till – det är skamligt att man får spela allsvensk fotboll på en så usel matta som den i Gävle. Men bara för att det är konstgräs finns det tydligen inga krav. Den var hemsk redan för ett år sedan. Jag pratade med Mattias Hugosson, målvakt i laget, efter att vi lirat 1-1 mot dem i maj 2013 och han sa att han inte kunde fortsätta spela längre, kroppen tog så mycket stryk att spela matcher och träna på en sådan matta. Till och med domaren i matchen tvingades till behandling efter matchen på grund av det konstiga plastgräset. Sedan dess har konstgräset på Strömvallen använts dagligen.

Jag kollade med Emin Nouri direkt efter matchen och han bara pustade, ”vilken jävla matta!”, konstaterade han.

Samtidigt som killarna lirade mot Gefle tränade jag med division II-laget IFK Berga. Bara lugn, jag hade en röd KFF-tröja under IFK Bergas blåa.
Min forna lagkamrat Jocke Lantz är assisterande och var med och spelade. Han och jag bildade duo när vi körde två mot två. De gamla takterna satt fortfarande i. Och är det något vi kan så är det press och understöd. Vi är tydliga, vi tänker likadant och vi kunde vinna bollen och göra mål.
Sedan lir åtta mot åtta och herregud, vad kul det är med fotboll ibland. På gräs. Riktigt gräs.