Tidig väckning (06.00), en avstickare till Kallskänken för att hämta mat (Martin var inte uppe), sedan till GFA för att ordna det sista innan avfärden till Helsingborg.
Det var dags för premiär i Pojkallsvenskan för mina killar i Kalmar FF:s U 17-lag.

Vi gjorde exakt samma resa för några veckor sedan. Då var det match i Ligacupen och vi vann den matchen med 1-0 mot ett spelskickligt HIF.

Nu åkte vi i väg med ett åderlåtet gäng. För samtidigt som matchen var det landslagssamling för 98:ornat och vi hade fem spelare med där, HIF blott en.

Ibland kan man kompensera något liknande genom att ”låna” spelare uppifrån. I Jensas U 19-trupp spelar flera killar som egentligen, rent åldersmässigt, tillhör mitt gäng, men det gick inte att använda sig av någon av dem eftersom U 19 själva lirade match kvällen innan – i Trelleborg.

Vi såg det som en möjlighet att ge speltid till några som inte har lirat så mycket och framför allt innebar det att flera unga spelare fick chansen. Unga, tänker du. Är inte alla unga i ett U 17-lag?
Jo, men allt är ju relativt. Hos oss är 99:or detsamma som ungt. 97:or är rena veteraner.
Så många av våra killar var två år yngre än flera av motståndarna.

Det blev frukost på Scandic i Växjö och jag tänkte att det var tur att jag inte var spelare längre, jag skulle ha avskytt att spela så tidigt på dagen. Det var avspark 12.30 och kanske påverkade det våra killar. Eller, kanske var det så att bussresan påverkade dem?

För vi var inte på tårna. Vi var tafatta, initiativlösa och blev tillbakatryckta av HIF.
Det var som om flera av våra spelare inte hade någon kraft.

Jag gick till mig själv. Hade jag själv varit i liknande situationer på planen? Många gånger.

Ofta handlar det om mentala aspekter. Mina killar visste givetvis att vi saknade tongivande gestalter. Och de visste givetvis att HIF kom med starkast möjliga lag, ”de har bara 97:or”, som en av våra spelare konstaterade.

Så vi kom ut med alldeles för stor respekt för våra motståndare.

Vi hamnade i en slags avvaktande fotboll. Vi klev varken framåt eller bakåt. Då hamnar man på mellanhand.

Sedan ska vi vara ärliga och erkänna att HIF gjorde det väldigt, väldigt bra. Bolltrygga, rappa, bra värderingar i sitt passningsspel och det var endast storspel från vår målvakt Elias Eriksson som gjorde att det stod 0-0 i paus.

Jag och assisterande Steglander var djupt besvikna i pausen. Inte för att vi slog bort bollar. Och inte för att vi gjorde misstag. Utan för att vi vek ner oss.
Även om motståndarna är bra ska vi agera så som vi vill göra. Och det handlar om att ta initiativ, om att vara aggressiva och att visa rätt attityd. Det gjorde alldeles för få av oss i första halvlek.

Jag sa ett och annat om just det här i pausen. Jag var tämligen upprörd. Sedan drog vi hem förstapressen en bit i banan.

Och i direkt i andra halvlek blev det en nivåhöjning från vår sida. Vi stabiliserade spelet. HIF fick inte alls lika stora ytor, de fick inte alls lika mycket tid med bollen.
HIF var fortfarande bättre än oss, men äntligen visade våra spelare karaktär. Man fann sig inte i det som skedde. Man försökt göra något åt det.

Ändå tog HIF ledningen efter en hörna.
Men vi reste oss och lagkapten Elof Nelson nickade in kvitteringen efter en fin hörna slagen av Isak Olsson.

Sett till hela matchen var det inget rättvist resultat, men man kan genomföra matcher på olika sätt och vi lyckades i alla fall förändra matchbilden i andra halvlek, vi stoppade upp HIF:s flöde och fick tag i bollen oftare.

Vi började kliva framåt och vi fick vittring, vi jagade HIF in på deras planhalva, men kanske blev vi för ivriga, vi glömde bort att täcka diagonalt på vårt mittfält och HIF kom loss, vi hade offrat folk framåt och via en rasande vacker individuell prestation smekte en HIF:are in 2-1.
Då återstod tio minuter och vi försökte få till en forcering, vi skapade några hörnor, några halvchanser, men mer blev det inte.

HIF vann rättvist.

Men vi tar med oss insikten att vi kan förändra en matchbild och att vi kan göra det även mot en väldigt skicklig motståndare.

Och i andra halvlek fick killarna känna på vilken arbetsnivå vi kräver av dem.