Tydligen misstror Laul mina magrutor. Se här.

I gårdagens Sportbladet har jag en krönika angående domarna.

Ni kan läsa den här.

Jag nämnde Martin Ingvarsson i krönikan.
I dag fick jag mejl från honom. Och han bekräftade att min bild stämde.

Det var en ständig utmaning att döma Kalmar FF när du var med och spelade. Utan dig var Kalmar FF ett av de lugnaste lagen man kunde ha att göra med. Lasse, Lantz, Tobias, Dennis, Kaldner, Wastå och nästan alla andra var ju hur trevliga som helst på planen. Det jobbigaste med dig var alla dina jämförelser med olika situationer. ”Nu blåser du men för tio minuter sedan blåste du inte för samma sak” har man ju hört ett antal gånger från dig. Hua, tänkte jag ofta – det är inte så ofta som situationer är exakt likadana… Du gav dig inte, du ville ha förklaringar och du nöjde dig inte med en kort sådan. Istället fick jag följdfrågor och då blev du, som vi säger i Skåne, traggig. Jag hade olika strategier att hantera dig och precis som du säger så blev det inte riktigt bra förrän vi rensat luften den gången som du refererar till.
Alltså var du väldigt speciell att ha att göra med. Du gav dig aldrig och nöjde dig inte ofta med en förklaring utan du ville att jag skulle utveckla vad jag menade.

När jag läser Ingvarssons rader inser jag, på djupet, att jag måste varit en pärs att ha att göra med. Och hur kunde jag kräva att domarna skulle behandla mig från noll när matchen startade när de bara är människor och vi människor har tidigare erfarenheter med oss när vi gör bedömningar och utifrån det måste jag säga att merparten av domarna hanterade mig på ett bra sätt.
Det var emellertid sällan min förtjänst. Snarare trots mig.

Torsdagen blev hektisk. Först besök på Stadtshotellet för inspelning av Olof Lundhs podd (han och Ekwall hade huserat på Harrys i Kalmar kvällen innan) – jag gästade – sedan till GFA för att köra ett pass med akademitjejerna i gymmet, efter det skriva nämnda domarkrönika, för att sedan ha träning med mina U 17-killar.
På kvällen var det Weeping Willows-konsert och Magnus Carlson ordnade biljetter och jag kontrade med att jag i retur kunde fixa biljetter till GFA när han ville, även om Bajen inte skulle gå upp just i år. ”GFA?”, undrade Magnus och jag förtydligade att det är Guldfågeln Arena i folkmun.

Torsdagen avslutades alltså med en Weeping Willows-konsert i Kalmarsalen och även om Magnus är en vän och jag kan anses vara jävig, måste jag säga att det var en riktigt bra spelning. Magnus har ju en helt galet bra röst och bandet var tajt och smidigt och fick skepnaden av en ångvält som körde över allt.
Och när han dedikerade ett av extranumren till mig – It takes a strong heart to love – blev jag faktiskt rörd. När han skrev låten var det just en lagkapten han hade i åtanke, sa han aningen skämtsamt. Som hjälper även de svaga. Poängen är att det var en metafor för hur vi borde vara mot varandra i samhället. Att vi borde hjälpa varandra i större utsträckning än vad vi gör.

Och när vi ändå pratar om Magnus Carlson. Min mamma älskar hans version av Always on my mind. Så den här är till mamma. Grattis på födelsedagen.