Ibland glömmer jag att jag är 38 år gammal och tar på mig för många saker och tror att jag ska orka och klara av allting och nu var det Wings of life, loppet som gick över Ölandsbron och som sprangs till förmån för ryggmärgsforskningen, jag fick en förfrågan om att springa och jag sa ja, det var flera veckor sedan, men sedan har de där veckorna gått och det är dags att springa och då har jag hunnit tacka ja till flera saker och först var det träning med mina killar, sedan ilfart för att hämta Rektors-Henke, vi skulle springa ihop och han hjälpte mig med nummerlappen och sedan stack vi och en massa andra löpare i väg och vi sa att vi skulle stanna i Färjestaden och belöna oss själva med en glass, längre tänkte vi inte springa och vi höll ett förutbestämt tempo på drygt fem minuter per kilometer och det var behagligt och skönt och jag hann Instagramma på Ölandsbron och springa baklänges när det blev för enahanda att springa framåt, men jag började känna i höftböjarna och det började kännas rejält och jag blev imponerad av alla motionärer som sprang snabbt och bra och länge.

Jag har aldrig sprungit längre än en mil. Att springa långdistans är allt annat än det man gör på fotbollsplanen. På planen är det start, stopp, vändning, ryck och så går man lite och det monotona i löpningen slet på kroppen och jag ville egentligen rycka och springa om några, men Henke och Magnus höll mig tillbaka och vi nådde Färjestaden, men struntade i glassen och löpte vidare.
När vi hunnit drygt 1.6 mil började vi bli trötta på att springa, ”kan inte bilhelvetet komma nu?” sa vi och undrade var bilen som skulle komma ifatt oss och meddela att vi inte fick springa längre höll hus. Snart var vi framme vid markeringen för två mil, där stannade vi. Men bilen kom ju aldrig. Så vi började gå lite.
Då såg vi bilen komma. Och vi tänkte, ”vafan, vi springer lite till.”
Så vi sprang till vätskekontrollen vid 2.2 mil och där blev vi registrerade och tog sedan bussen tillbaka till Kalmar.

När jag skulle resa mig från bussätet kom jag knappt upp. Höftböjarna skrek av smärta. I framsidan av låren var stela.

Men jag kunde bara negligera smärtan och skynda mig hem, det vankades fotboll för Tuva i Bäckebo och jag skulle också hinna titta på Åtvidaberg-DIF och skriva en kort text om matchen i Sportbladet och när det var gjort väntade innefotboll i Korpen med Mycket Gutt FF.

Vi skulle spela slutspel och jag kunde knappt gå in i sporthallen, så stel var jag och jag erbjöd mig att sitta på bänken, men det gick inte killarna med på och det var tur att kvartsfinalen blev en lugn historia, vi vann med 11-1.
Dum som jag är satt jag sedan ner. I över en timme. Och väntade på semifinalen. Tror du ljumskarna och musklerna stelnade då? Som fan.
Till det började jag få frossa (jag hade inte riktigt aptit efter löpningen och hade bara ätit en sallad) och jag ville helst av allt åka hem.
Men det blev semifinal och sedermera final, men jag försökte vila så mycket som möjligt och tyckte att de andra skulle spela i stället och när jag kom hem var jag sliten och trött och när klockan ringde dagen efter och jag skulle till Fredriksskans för att vara instruktör på Fotbollsgymnasiet var det inte direkt så att jag hoppade ur sängen.
Snarare tvärtom.

Men Wings of life var ett riktigt bra arrangemang. Anordnas det nästa år också ska jag banne i mig springa längre än 2.2 mil. Då ska jag ta i.