Jag messar lite slött med vår gamle målvakt, Etrit Berisha. Vi hugger på varandra i vanlig ordning. Kärleksfullt. Jag beordrar honom att komma och träna med mina killar i U 17 när han är ledig från Serie A i sommar. Han svarar att det är en självklarhet.

(Etrit hoppar längdhopp på Fredriksskans)

 

(Titti räddar när Daniel Larsson hotar. Jag pustar ut. Vår 1-0-seger på Swedbank 2010)

 
Sedan måste han sluta, det är dags att sova, ”vi möter Inter i morgon”, skriver han.
”Lycka till”, svarar jag och sedan slår det mig hur absurt det är.
Etrit, som i fjol var min lagkamrat, möter alltså Inter.
Det är Zlatan Azinovics favoritlag och det var alltid hätska diskussioner i omklädningsrummet om olika ligor och lag och Zlatan, som var andremålvakt till Etrit, dyrkade Inter. Och nu ska Etrit möta dem.
Vem hade kunnat förutspå den utvecklingen när Etrit Berisha dök upp hos oss flera år tidigare? Inte jag.

I början var Etrit tredjemålvakt. Wastå var före och också Zlatan. Vi lånade ut honom till det lokala division II-laget Lindsdal.  Men en skada på först Wastå och sedan Zlatan gjorde att Etrit fick chansen i några träningsmatcher och jag minns att vi mötte Molde i Copa del Sol i Marbella 2010 och vann med 6-4 (!) och Etrit var tämligen skakig, men det visade sig sedan att han växte med uppgiften, att han bara blev bättre och bättre ju tuffare omständigheterna var och från och med våren 2010 var han vår förstemålvakt och utvecklade nivåer i sitt spel som var häpnadsväckande.
Ibland är fotbollsvärlden mindre än man kan tro.
Fascinerande.