Vad ska man säga?

Vi går till val och det blir som man befarar, det inskränkta och inhumana får framgångar och det är inte bara här, det är till och med värre i andra länder och det är en hemsk kortsiktighet i hur människor resonerar, man är så rädd att förlora något, till och med dem som inte längre har något att förlora är rädda och rädslan gör att allt utanför det man själv känner igen blir ett hot och lösningen är att sluta sig, stänga, vända ryggen till och i sin enfald förstår man inte att det är det verkliga hotet – att sluta sig, stänga, vända ryggen till.

 

Dessa gränser. Som vi drar mot andra. Som ett skydd för oss själva. För att vi tror att vi behöver ett skydd mot andra. Men med gränser kommer också ett urval. Du, men inte du. Du lider tillräckligt för att få komma hit. Men du gör det inte.

 

Jag känner mig ibland förvirrad. Inte alls så övertygad och bestämd som vissa tror. Men varför är så många så rädda för så mycket?

Varför stänga ute när vi borde öppna upp?

Jag lyssnar på Johan Örjansson och blir melankolisk.

Johan Örjansson åkte till USA, influerades, tog in och lät det filtreras genom sin porer och ihop med amerikanska Midlake skapade han något vackert.

Kanske är det svaret. Att det alltid blir bättre när vi går över gränserna. När vi samarbetar och inspireras och influeras. När vi tar det vi har och blandar det med det som vi inte har.

Tillsammans.