Startsida / Inlägg

Några funderingar om VM

av henryd

Fotbolls-VM dundrar vidare och snart är vi ur den första fasen. Den, enligt mig, bästa fasen.
När det är matcher hela tiden. När en match avlöses av en annan och när det, som nu i Brasilien, är optimala starttider på matcherna. Och man kan ha dem som bakgrundskuliss hela kvällen.
Faran är dock att man ser lite av allt. Men inte allt av något. Och man skapar sig en fragmentarisk överblick.
Jag försöker dock se så mycket som möjligt.

För jag har insett det som andra tidigare sagt till mig – att det finns ett rättvist drag över landslagsfotbollen. Inom klubblagsfotbollen är det pengarna som styr. De som har mest pengar har de bästa lagen och det är de som vinner matcherna.
Men i landslagsfotbollen späs kunnandet ut. En superstjärna ”tvingas” spela ihop med spelare som inte lyser lika klart och kan inte räkna med att en stenrik ägare plockar fram pengar och värvar ihop ett bättre lag till nästa säsong. Vissa stjärnor hanterar det bättre, vissa sämre.
Men det finns en charm med det. Och det är det som gör att mindre nationer kan skrälla.

VM är ju också mer cupbetonat än exempelvis Champions league. Ett riktigt vasst lag kan ha otur i första matchen och förlora och sedan kan det vara över. Och tvärtom, ett tämligen svagt lag kan ha marginalerna med sig i två matcher och ta sig vidare från gruppen. I Champions League eller i en lång serie är det där mycket svårare.

Det vackra med fotboll är att nuet är så rådande. Eller, nuet och en kort tid av det förgångna. Som klyschan säger, du är aldrig bättre än din senaste träning eller match. Oavsett hur bra du var tidigare.

Det får Spanien känna av nu. Man har dominerat världsfotbollen i sex år. Sex år i fotbollsmått är en evighet. Men nu är man detroniserat. Det tog två matcher. TVÅ matcher.

Det är ju en aning sorgligt också. Glömskan inom fotbollen. Hur vi ständigt tänker på nästa match. Det skapar lätt en godtycklighet.

En godtycklighet man älskar och hatar. För som utövare önskar man ibland att man kunde tillgodoräkna sig tidigare framgångar. På något sätt casha in dem när det går motigt.

Dock. Jag har verkligen imponerats av Mexico. Stenhårt jobb, fin teknik och distansskytte av Guds nådde. Likaså gör Costa Rica det bra (även om det är märkligt att inget lag lyckats straffa deras högt stående backlinje än). Och Irans andra halvlek mot Argentina var formidabel. Trots baklängesmålet. Och Ghana, som fått väldigt lite poäng om man ser till hur deras spel sett ut.

Sändningarna, då?

Jag inser problematiken. Man har studios på plats i Brasilien och det går inte att ha nya gäster varje kväll. Därför får man lita på samma kort varje kväll. Daniel Nannskog är en skön typ. Men vad säger han, egentligen? Han är en snygg förmåga att säga ingenting på ett väldigt övertygande sätt. ”Jag ääääääälskar hur han använder armarna i den duellen. Äääääääälskar det. Uuuuuuuunderbart!”

Och så får han det att låta som något revolutionerande. Trots att alla seniorspelare i hela världen använder sina armar i närkamper.

Väldigt mycket av det som Nannskog säger är självklarheter. Samtidigt är Nannskogs smittande humör en styrka. Han tycker verkligen om fotboll och han tycker verkligen om att stå där i studion och prata fotboll. Men han hade behövt en tydlig motpol. Tyvärr vägs han emellertid inte upp av Hamrén. För Hamrén blir nästan en karikatyr av sig själv. Och det är extremt svårt att frigöra sig från Partajs parodi av Hamrén.
Jag vet att vissa journalister ifrågasätt det lämpliga i att SVT anställer Sveriges förbundskapten. Jag vet inte riktigt vad jag tycker i just den frågan. Men det är väldigt vanskligt av Hamrén utifrån en annan aspekt. Den kunskapsmässiga. För när han sprider floskler omkring sig är det väldigt lätt att vi sedan ser på honom som förbundskapten utifrån flosklerna. Respekten avtar.
Och borde inte Hamrén kunna ha vassare analyser? Eller är hans kunskap så tunn?

Men annars gillar jag David Fjäll. Lugn. Sansad.

Fyrans sändningar är svåra att orda så mycket om. Anna Brolin är ett proffs, Olof Lundh är en vän som jag inte vill recensera (fast om jag måste recensera honom kan jag ju säga att han är bra, han vet sina styrkor och svagheter och jobbar utifrån dem) och Hasse Backe är hur trygg som helst, men allt det här baserar jag mest av allt på tidigare erfarenheter. För under VM har jag knappt sett dem. Fyran har ju reklam hela jävla tiden! Det måste ju vara hopplöst att försöka analysera en match i pausen. ”Sitt kvar, vi är snart tillbaka.” ”Nu är vi tillbaka, sitt kvar, vi är snart tillbaka igen.”
Ungefär.

En sak kan man dock konstatera om man ser VM. De bästa lagen springer alltid väldigt mycket. I defensiven, i offensiven. Men Pirlo, då, säger du? Han springer ju ingenting. Nej, men då måste du också ha Pirlos blick för att kunna komma undan med det. Och en massa andra som springer i Pirlos ställe. För om inte Pirlos lagkamrater skulle ta löpningar, vem skulle Pirlo då kunna slå sina genialiska passningar till. Pirlo är inte regeln. Han är undantaget.

Och då kommer vi tillbaka till det här – hur ska vi i Sverige träna för att kunna tempoväxla lika ofta och lika bra som de världsledande lagen och spelarna?

Det är frågan.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Martin Björkman
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB